2011
Göteborg - Jönköping - Oskarshamn - Kalmar - Kristianstad - Stockholm
25-26 november: En Stilla Jul - Nösund
10-23 juli: Konsert i Sommarkväll -
Fjällbacka - Falkenberg - Nösund - Stockholm - Norrtälje
29-30 juni: Konsert i Sommarkväll Båstad - Laholm
13-15 april: Göteborg - Kungsbacka - Stockholm
Ett Musikaliskt Möte 13-15 april
N
ästan fyra månader har gått sedan jag var på Anderskonsert senast, så väntan på Ett Musikaliskt Möte har varit lång! Detta spännande möte mellan Anders, Plura & Carla Jonsson och Caroline Larsson. Duktiga Caroline har Anders jobbat tillsammans med en hel del på senare tid, så henne har jag hört ganska mycket av, men Plura och hans bror Carla är helt nya bekantskaper för mig, som jag i stort sett bara känner igen till namnet.
Onsdagsmorgonen kliver jag på X2000 till Göteborg och är framme vid middagstid. Tar en promenad till Elite Park Avenue och får checka in direkt trots att jag är tidig. Är ruskigt trött efter att inte ha sovit ordentligt på hela veckan, och är frestad att vila en stund. Men självfallet måste jag koppla in datorn först och kolla ifall det hänt något av intresse. På Park Avenue finns en nätverkskabel på varje rum, vilket förefaller smidigare och snabbare än mitt medhavda mobila bredband. Det är bara ett litet krux; kabeln är trasig! Ringer receptionen för att göra en felanmälan och undrar i mitt stilla sinne ifall jag verkligen har semester, eller om jag fortfarande är kvar på mitt arbete i Försäkringskassans IT Helpdesk! En ny nätverkskabel infinner sig dock föredömligt snabbt.
Fastnar naturligtvis framför datorn betydligt längre än planerat, och när jag äntligen är klar är det dags för middag. Efter en utmärkt plankstek på La Gondola går jag den korta sträckan till Lorensbergsteatern i nästa kvarter, där konserten börjar kl 19.30. Det är mycket folk, men jag ser inte en kotte som jag känner igen, trots att jag vet flera som ska dit.
Strax innanför entrén har man ställt upp bord inför signeringen som ska äga rum efter konsertens slut. Caroline Larssons CD som släppts samma dag; Me and I, ligger framme, liksom Anders CD Painted Dreams. Blänger lite avundsjukt på alla Pluras grejor, som upptar ett helt eget bord; skivor, Eldkvarnsouvernirer, kokböcker och hans pocketbok Resa genom ensamheten. Det stör mitt sinne för rättvisa att prylarna är så ojämnt fördelade. Varför har inte Anders givit ut någon kokbok t.ex, som är så kunnig i matlagning..? Fast å andra sidan, försöker jag trösta mig med; om han nu hade haft massor av saker till försäljning så hade jag utan tvekan ägt dem allihop redan, och hade ändå inte hittat något att köpa denna kväll!
Intar min plats på rad 6 och väntar med spänning på att programmet ska börja. Det första numret är oerhört effektfullt! Caroline kommer in på scenen och stämmer upp i någonting så oväntat som Cornelis Somliga går med trasiga skor. Efter att hon sjungit några textrader dyker Anders upp och tar över, och slutligen Plura och Carla. Kontrasten mellan artisternas röster är slående, och det är naturligtvis meningen också! Caroline sjunger så vackert, hon berör extra starkt eftersom jag inte är van att höra henne sjunga den typen av låtar. Anders imponerar otroligt med sin kraftfulla stämma, inte en stavelse går lyssnaren förbi. Men Plura!? För honom saknar jag ord. Jag tänker väl inte "grottmänniska" om honom, men näst intill. Någon slags rotvälska är det som kommer ur hans strupe, men jag förmår inte urskilja ett enda ord! Jämförelsen mellan Anders och honom får mig att tänka på en operastjärna från Metropolitan vs sångaren i ett källarband!!
Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig... Mot slutet av kvällen tycker jag nog att Plura är ganska mysig och charmig trots allt, och lyckas urskilja åtminstone delar av vad han sjunger, trots att artikulation förefaller vara ett fullständigt okänt begrepp för honom. Carla spelar gitarr, och sjunger även ett par egna låtar. Han artikulerar något bättre.
Detta får vi lyssna till under kvällen, med reservation för ett par av titlarna som jag inte uppfattar riktigt:
Somliga går med trasiga skor - Alla
Barn av sommarnatten - Plura & Carla
Håll huvudet högt - Plura & Carla
A Dice - Caroline
Eddie's song - Caroline
Låt från Me And I - Caroline
First Of May - Anders
Intill - Anders
När man vågar älska - Anders
Uncomfortable Truth - Anders & Caroline
Mil efter mil - Plura & Carla
Lilla Sofie Carla & Plura
Lucky To Have U - Caroline
Vem ser ett barn - Anders
PAUS
Tåget - Plura & Anders
Kärlekens tunga - Plura
I Do Believe - Anders
Sweet Elaine - Caroline
Kommit hem - Plura & Carla
Hold On My Heart - Caroline
I Come Unarmed - Anders
Vinden i min själ - Anders
Mina stjärnor har slocknat - Plura & Carla
Kungsholmskopplet - Carla & Plura
Hooker Street - Caroline
I mitt hjärtas land - Anders
Full för kärlekens skull (extranummer) - Anders & Plura
Med på scenen är idel högklassiga musiker; Bengt Magnusson, Anders Lundqvist, Tobbe Stener,
Bosse Persson och
Tomas Bergquist. Anders är klädd ledigt klädd jeans, vit skjorta och svart väst. Under den magnifika Vem ser ett barn, som avslutar första akten, får vi t.o.m. njuta av honom helt utan väst, vilket vi inte är bortskämda med!
I första akten får vi lära känna artisterna var för sig, och bjuds på smakprov ur deras respektive repertoar. Andra akten har delvis ett annat upplägg, då vi i flera nummer får möta dem alla tillsammans på scenen, där de även provar på att sjunga varandras alster. Följdaktligen är det Plura som tar ton i Tåget, från Anders första soloskiva Äkta vara. Det blir en intressant och annorlunda upplevelse! Anders återgäldar tjänsten i extranumret Fulla för kärlekens skull. Detta koncept gillar jag och hade gärna hört mera av! Nu tar Anders över sången i Tåget efter en stund, och det blir aldrig Pluras låt helt och hållet, vilket är synd. Jag tycker man kunde ha löpt linan ut och verkligen framfört varandras sånger - på riktigt - utan inblandning av originalartisten (åtminstone inte mer än som körsångare). Det hade även varit roligt ifall någon av de andra framfört en av Carolines låtar på egen hand!
Mellansnacket är lite lagom ostrukturerat. Vissa saker ska komma igen varje kväll framöver, annat blir helt nytt. Vi får bl.a. veta att till Anders favoriträtter hör älgstek och hemmagjord pasta.
Självfallet tackar publiken för det spännande, och delvis oväntade, programmet med stående ovationer!
Dagen därpå äter jag en tidig frukostbuffé. Imponeras av den föredömligt snabba städservicen på hotellet. Redan då jag kommer tillbaka till mitt rum vid niotiden är det bäddat och klart! På eftermiddagen tar jag pendeltåget ut till Kungsbacka, där jag träffar Anna, Paul, Maggan och Stefan för en gemensam middag på Tio Pepe. Äter plankstek även denna kväll, men tvingas konstatera att La Gondolas planka smakade betydligt bättre kvällen innan.
På Kungsbacka Teater har vi varit åtminstone två gånger tidigare och lyssnat till Anders. På Lorensbergsteatern antecknade jag och tog bilder för brinnande livet, men den här kvällen hjälper Maggan mig med fotograferandet, efter vederbörligt tillstånd av arrangören Lasse. Programmet är till större delen detsamma som på Lorensberg, men Anders och Carolines duett Uncomfortable Truth utgår, och Plura & Carla byter ut Håll huvudet högt mot Ett hus på stranden, för att glädja en liten tjej i publiken.
Anders får vackra blommor i vitt och grönt som jag inhandlat på Göteborgs Central innan jag klev på tåget. Mitt under konserten påpekar plötsligt Anders att Bengt fyllt år dagen innan. Hur hade vi kunnat glömma det!? Det är bara att konstatera att vi drabbats av kollektivt hjärnsläpp. Extra förargligt känns det eftersom vi denna kväll, för ovanlighetens skull, handlat enbart åt Anders, och ingenting åt Bengt eller Anders L som vi vanligtvis brukar. Vi bestämmer att jag kvällen därpå ska överlämna en blomma till honom ifrån oss allihop.
Fredagen är det så dags att åka hem till Stockholm igen. Vid halv sex på kvällen har jag stämt möte med Madelaine, Julia och Annette utanför grekiska restaurangen Esperia, inte långt från Rival där det allra sista Musikaliska Mötet ska äga rum. Innan dess har jag gjort en snabbvisit på NK Konfektyr och köpt ett påskägg åt Bengt, som vi tycker kan vara ett roligt alternativ till blommor. När det gäller presenter åt favoritartisterna är självfallet bara det bästa gott nog...
Efter en utsökt middag intar vi våra platser utspridda i Rivals salong, eftersom vi inte gjort någon gemensam bokning den här gången. Stockholmspubliken är i toppform, liksom artisterna, och det blir en magisk kväll! Nu är Anders och Carolines duett till min glädje tillbaka igen. Andra favoritnummer, för att nämna några, är för Anders vidkommande När man vågar älska, Vem ser ett barn och I Come Unarmed. Av Carolines låtar gillar jag Sweet Elaine och Gessles Hold On My Heart bäst, och av Carla & Pluras Kungsholmklippet och Full för kärlekens skull. Men allra, allra mest tycker jag fortfarande om det effektfulla inledningsnumret Somliga går med trasiga skor...
Vi reagerar allihop över att Anders framför förbryllande många låtar från Äkta vara, trots att han nyligen kommit ut med en ny CD. Inte för att det är något fel på Äkta vara, absolut inte, men Painted Dreams innehåller ju en annan typ av låtar, som det kunde ha varit lämpligt att presentera under den här turnén, och som kanske hade passat Pluras och Carolines publik bättre! Å andra sidan ska ju detta vara ett musikaliskt möte mellan artister som är just olika, och det kanske framgår extra tydligt ifall Anders framför låtar från sin första CD, gissar vi.
Inte heller denna kväll stannar vi vid signeringen. Där är trångt och rörigt och alldeles för stökigt, i synnerhet då ingen av oss har någon skiva som behöver inhandlas. Istället ser vi fram emot de vanligtvis lite lugnare kyrkokonserterna i sommar, då vi förhoppningsvis får tillfälle att tacka Anders och hans medmusikanter ordentligt, och prata en liten stund med Sveriges No 1...
Konsert i Sommarkväll Båstad - Laholm 29-30 juni
S
ommarturné! Hur mycket hade jag inte sett fram emot den!? Att få träffa vännerna, lyssna till Anders, Caroline och deras förnämliga musiker, äta och dricka gott och få tid att umgås i lugn och ro! Och nu var det äntligen dags...
I onsdags morse skulle mitt tåg ha avgått kl 08.10 från Stockholms Central, men ett trasigt pendeltåg stoppade all tågtrafik under en timmes tid. Jag hann bli ordentligt orolig innan vi äntligen kom iväg, och undrade ifall jag över huvud taget skulle hinna fram till konserten i tid! Drog en lättnadens suck då jag förstod att jag bara skulle ankomma Båstad en timme senare än planerat. Väl framme checkade jag in på Pensionat Enehäll, strax intill vännerna Anna och Madelaine, som redan kommit.
Pensionatet, som egentligen inte hade någon serveringstid just då, ordnade varsin smörgås och ett glas vitt vin åt oss, som vi avnjöt på deras altan. Vid femtiden hade vi stämt möte på nytt. Vi promenerade i sakta mak uppför huvudgatan mot Maria Kyrka, och hittade till slut en restaurang som föll oss i smaken, där vi åt en god middag innan det var dags att ansluta sig till kön utanför kyrkan. Vi var långt ifrån först i kön, men eftersom många drar sig för att sitta allra längst fram fick vi ändå perfekta platser på första bänk.
Vi var mycket spända på vad vi skulle få höra, och gissade på någonting liknande förra årets turné. Men det var ett helt nytt program som presenterades, med flera låtar som vi aldrig hört Anders sjunga tidigare, eller bara vid enstaka tillfällen! Även Bengt spelade ett stycke vi aldrig hört honom spela förut. Till och med Anders klädsel var ny! Han bar inte sin traditionella guldgula sommarväst, utan ett par ljusa byxor och rosa skjorta - helt utan väst! Det gjorde verkligen intryck på oss. Anders Lundqvist var också betydligt ljusare klädd än vanligt. Bengt bar ljusa byxor och mönstrad skjorta, och Caroline svarta tights och en kort rutig klänning i rött och svart.
Detta fick vi lyssna till under premiärkvällen, nedtecknat av Anna:
En vänlig grönskas rika dräkt
Nu har jag fått den jag vill ha
Så skimrande var aldrig havet
Ut mot ett hav
Där jag ville vara
Jaktivisa
Vinden i min själ
No One Has To Hurt
Trasiga skor - Caroline Larsson & Anders Ekborg
You're Always Here - Caroline Larsson & Anders Ekborg
Sweet Elaine - Caroline Larsson
A Dice - Caroline Larsson
I´ll Never Dreamed You´d Leave In Summer
När du blir ful och grå
Gammal fäbodpsalm
Om jag hade allt
Har visor något värde? - Dikt av Cornelis som Anders läste
Cecilia Lind
The Water Is Wide - Caroline Larsson
Du är den ende - gitarrsolo av Bengt Magnusson
Kristallen den fina
Bring Him Home
Stanna
The Prayer - Caroline Larsson
& Anders Ekborg
Medan Anna skrev låtlistan koncentrerade jag mig på att fotografera. Inte under alla låtar, men några stycken.
Naturligtvis avslutades kvällen med stående ovationer, och efteråt tog Anders och arrangören Lasse plats bakom signeringsbordet där Anders och Carolines skivor såldes. Vi tackade för den fina konserten och lämnade fram en present som Madelaine köpt från oss allihop under eftermiddagen. Jag passade på att köpa ett exemplar av Carolines skiva, vilket jag inte gjort tidigare, men tyckte att det hade varit roligt att också få den signerad. Så den fick följa med även kvällen därpå.
Då vi kom tillbaka till pensionatet var vi trötta allihop, och ganska tidigt skulle vi upp morgonen därpå för att åka vidare, så då skildes vi åt och gick och lade oss.
Torsdagsmorgonen möttes vi för frukost vid halv åtta. Sedan tog Madelaine och jag bussen till Laholm medan Anna fortsatte till Kristianstad. Bussresan tog 35-40 minuter och vi var tidigt på plats på Stadshotellet. Som tur var stod rummen klara åt oss så att vi kunde checka in. Stadshotellet i Laholm är mycket speciellt, och väl värt ett besök! Varje rum har designats och tillägnats ett visst decennium. Madelaine bodde i 30-talsrummet och själv bodde jag i Moderna rummet, anno 2005. Båda rummen var stora och rymliga, och tidstypiskt möblerade.
Eftermiddagen ägnade jag åt diverse pyssel vid datorn, frånsett en fika med Madelaine vid lunchtid. Solen gassade in genom fönstren så det både blev olidligt varmt och svårt att se ordentligt på bildskärmen. Med påföljd att jag satt bakom neddragna rullgardiner och jobbade i det fina sommarvädret...
Vid femtiden möttes vi på nytt för att äta middag tillsammans på en thailändsk restaurang vid Stortorget. Sedan kom en taxi och hämtade oss, och lämnade av oss vid Ränneslövs Kyrka några kilometer utanför Laholm vid sjutiden på kvällen. Den här gången hade vi inte så många framför oss i kön, men desto fler bakom oss. Vi gled in på första bänk, men trots det utmärkta fotoläget fotograferade jag ingenting, eftersom jag kände att tillräckligt många bilder blivit tagna i Båstad kvällen före.
Det soliga vädret var nu som bortblåst. Framåt sena eftermiddagen hade det mulnat på och blåst upp ordentligt, och regnet hängde i luften! Programmet var identiskt förutom i slutskedet, då Bring Him Home byttes ut mot Anthem. Att först få höra The Prayer (få saker gör mig så knäsvag som att höra Anders sjunga på italienska!!) och därefter den storslagna Anthem utgjorde för mig en oslagbar final. Just då önskade jag mig inte mycket mer av livet...
Även denna kväll var det signering. Madelaine och jag började med att gå fram till Caroline, som plockade ihop utrustning framme vid podiet, och tacka för den fina konserten. Jag frågade ifall det fanns möjlighet att få skivan signerad, som jag köpt kvällen innan, varvid hon gick fram till Anders bord och lånade en bra penna av honom. Även Caroline hade gjort ett mycket starkt intryck på oss under kvällen, både i sina solonummer och i de fantastiskt vackra duetterna! Eftersom vi hade en stund på oss innan taxin skulle gå passade vi även på att få varsin biljett signerad av Anders, och att prata några ord med honom.
Av bara farten berömde vi både konsertprogrammet och hans klädsel. Nämnde några låtar som vi tyckt alldeles extra mycket om, i mitt fall den kraftfulla
Där jag ville vara ur Chess och Trasiga skor, som var en av mina favoriter under Ett Musikaliskt Möte i våras. Blev oerhört glad att de tagit den med sig till turnén! Men strax drabbades jag av dåligt samvete! Tänk om han trodde att vi inte uppskattade resten av programmet!? Men det gjorde vi naturligtvis, de låtar vi nämnde var ju bara ett par exempel på sådant vi tyckt mycket om!
Förra sommaren besökte jag Laholm tillsammans med Anna. Då lyckades vi utverka varsin signerad turnéaffisch i mindre format. Därför frågade jag arrangören Lasse om affischer även i år, eftersom jag tänkte att det kunde vara ett roligt minne från turnén. Men den här gången fick vi affischer i storformat! Det var verkligen jättekul - om än något besvärligare att få med sig i packningen.
Tillbaka på hotellet skildes vi åt ganska snart, trötta även denna kväll. Och idag på förmiddagen for vi vidare åt varsitt håll, men lär med all säkerhet mötas snart igen, för nya äventyr...
Konsert i Sommarkväll Fjällbacka - Falkenberg -
Nösund - Stockholm - Norrtälje
10-23 juli
S
öndagen den 10 juli var det efter en semestervecka hemma åter dags att ansluta sig till Konsert i Sommarkväll, denna gång i Kville kyrka utanför Fjällbacka! Övernatta skulle jag göra hemma hos vännen Anna i Strömstad. Tåget avgick redan kl 05.35 på morgonen - trodde jag - men då jag kom in till Stockholms Central och tittade på tavlan för avgångar möttes jag av beskedet av tåget var 1,5 timme försenat! Det stod redan inne vid perrongen, ett nattåg fyllt av passagerare, men föraren saknades av oklar anledning. Så en jourförare fick kallas in, och till slut kom vi iväg. Bara för att någon timme senare bli stillastående igen ca 45 minuter, denna gång utanför Katrineholm. I det läget var jag innerligt trött på SJ och förstod att jag skulle missa min anslutning i Göteborg. Förseningen blev dock inte alls så kraftig som man kunnat tro efter den otursförföljda starten, och ett par timmar senare satt jag på bussen för vidare transport mot Strömstad.
Jag var framme strax innan Anna kom hem ifrån jobbet, och fick vänta en stund på henne i trappuppgången.
Blev inhyst i yngste sonens rum. Snart kom Gunvor, som skulle köra oss till Kville kyrka, men innan vi gav oss iväg dit hann vi med en god middag på Park. Vi var i ganska god tid utanför den vackra vita kyrkan, som i sin nuvarande form stod klar 1864. Men redan hade en hel del folk samlats, och vid insläppet ringlade kön lång. Vi lyckades dock avancera allra längst fram till första bänk. Då programmet var identiskt med tidigare konserter under turnén upprepar jag det inte här.
Anders uppvisade som alltid en otrolig inlevelse, Kristallen den fina är ett väldigt bra exempel på det. I övrigt var det samma låtar som sist som gjorde starkast intryck på mig;
En vänlig grönskas rika dräkt, Där jag ville vara, Trasiga skor, Gammal fäbodpsalm, The Prayer och Anthem. Och naturligtvis var det helt oslagbart att få uppleva låtarna från Painted Dreams live! Av Carolines låtar har jag svårt att välja mellan
Sweet Elaine och
A Dice, båda är lika bra, liksom smakprovet från hennes kommande turné med Bengt Magnusson, som kommer att bli en hyllning till Eva Cassidy;
The Water Is Wide. En stor eloge även till Bengt, vars solonummer som alltid gav långa och intensiva applåder. Ett särskilt omnämnande vill jag dessutom ge till Pär Gardenkrans som ansvarade för ljudet. Även den vackra och stämningsfulla ljussättningen bör nämnas, även om jag inte är helt säker på vem som bar ansvar för den.
Vi har upplevt Anders som ovanligt välstrukturerad i sina mellansnack under denna turné. Där har inte varit riktigt lika mycket prat, spontana infall och roliga historier som det brukar vara, utan ungefär liknande innehåll varje kväll. På gott och ont.
Konserten avslutades med dubbla stående ovationer, och därefter gjorde vi en snabb sorti tillbaka till Strömstad, där vi somnade gott efter en lång dag!
Dagen därpå for jag vidare till goda vänner i Varberg, och en Tommy Körberg-konsert på Restaurang Fridas, men den tänker jag inte orda så mycket om här. Därefter tillbringade jag ett par avkopplande dagar i Göteborg, där jag försökte hinna ifatt med mail och annat pyssel som släpade efter vid datorn, men bara hann med en bråkdel av allt jag önskat! Passade även på att se den utmärkta filmen Kronjuvelerna och hann, inte minst, träffa min goda vän Christina, vilket var länge sedan sist.
Falkenberg 14 juli
Torsdagen tog jag tåget till Falkenberg, där regnet stod som spön i backen! Checkade in på mysiga Hotel Pallas och trotsade regnet för att besöka en thairestaurang när hungern gjorde sig gällande. Vid halv sju träffade jag Liv och Yngve, mina vänner från Varberg, utanför kyrkan. Vi släpptes in ovanligt tidigt pga regnvädret, vilket vi var tacksamma för, även om väntan blev en smula dryg innan konserten började. Anders bar denna kväll en röd, nästan terrakottafärgad skjorta och damerna på bänkraden bakom oss suckade hänfört över det mesta han framförde, inte minst låtarna ur Chess!
Då min väninna Liv är en inbiten Tommy Körberg-supporter kunde jag inte låta bli att nyfiket och lite oroligt undra hur hon skulle uppfatta konserten, och ifall Anders sätt att vara och sjunga skulle tilltala henne. De båda sångarna har visserligen sina stora röster gemensamt, men även många olikheter. Men det hade jag inte behövt bekymra mig om, för hon gav framträdandet allra högsta betyg!!
Nösund 15-16 juli
Fredagen bar det av till Nösunds Värdshus, en idyllisk plats på Orust som jag besökt några gånger tidigare. Jag checkade in och beställde en räksmörgås och ett glas vitt vin, som jag avnjöt medan jag beundrade den vackra utsikten över vattnet. Det var mulet, men uppehållsväder. Lyckan infann sig och jag undrade ifall man kunde ha det mycket bättre än så här? Ja, det skulle väl vara lite sällskap då... För ensamt kändes det vid kvällens middag, trots förnämlig placering nära scenen och en utsökt 3-rättersmeny! Tills en norsk dam vid bordet intill, mot slutet av middagen började prata med mig, och introducerade mig för sitt sällskap, vilket var mycket trevligt.
Redan då jag kom in i restaurangen hade jag reagerat över alla instrument på scenen. Strax därpå mötte jag Bengt, gitarristen, som bekräftade att Anders & Caroline den här kvällen skulle ha hela bandet med sig, och att repertoaren till viss del skulle bli annorlunda mot tidigare konserter under turnén. Det kändes spännande och kul.
Carolines outfit var ny denna kväll; en vit mycket sliten t-shirt, som hon skämtsamt tråkades för av Anders. Men mot slutet kom han dock fram till att han nog skulle skaffa en likadan... Det var dåligt ljus i lokalen och inget bra fotoläge. I första akten fick vi lyssna till valda delar ur sommarturnérepertoaren. Anders & Caroline ackompanjerades av Anders Lundqvist och Bengt Magnusson, och mot slutet anslöt även Tobbe Stener. I andra akten tillkom Bosse Persson på bas och Peter Milefors på trummor. Som avslutande nummer sjöng Anders, som så många gånger förr, Anthem. Den är alltid en höjdpunkt, men den här kvällen grep den mig starkare än någonsin, och mina ögon tårades! Det fanns ingen som slog Anders just då - ingen!!
Förmiddagen därpå kom Anna till Nösund, och flyttade in i mitt rum. Hon hade rest tidigt ifrån Strömstad, för Nösund är som redan framgått inte något enkelt ställe att ta sig till med allmänna färdmedel. Efter promenad på klipporna, en god lunchbuffé och en stunds solande i solstol nära vattnet tog vi en vilopaus på rummet innan det åter var dags att bege sig till värdshusets entré och bocka av oss på gästlistan. Under konsertkvällarna spärrar man av utgångarna mot baksidan av huset, så för att komma in i restaurangen måste man gå via huvudentrén.
Det grämde oss lite grand att vi inte lyckats ordna någon present! Vi hade gärna velat ge Anders, Caroline och deras musiker varsin blomma, men hittade helt enkelt ingenstans att inhandla sådana under dagen. På morgonen, då Anna passerat Stenungssund, var timman ännu för tidig, och blomsterhandeln inte öppen.
Även den här kvällen kom Bengt fram en stund och berättade om det aktuella läget. Nu var det så illa ställt att Caroline hade blivit sjuk! Istället skulle Anders Lundqvists fru Kati Mäki, som är jazzångerska, rycka in och sjunga The Prayer tillsammans med Anders. De hade inte alls hunnit repetera, förutom en kort stund precis innan konserten började, då de lutade sig tätt ihop över Anders Lundqvists keyboard och näst intill viskade sig igenom texten till hans ackompanjemang!
Vid nio började spelningen, och så här såg programmet ut:
En vänlig grönskas rika dräkt
Nu har jag fått den jag vill ha
Så skimrande var aldrig havet
Ut mot ett hav
Där jag ville vara
Jaktivisa
Du är den ende - gitarrsolo av Bengt Magnusson
Kristallen den fina
I´ll Never Dreamed You´d Leave In Summer
Somliga går i trasiga skor
PAUS
There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York
När man vågar älska
I Come Unarmed
När du blir ful och grå
Om jag hade allt
Tåget
My Funny Valentine - Kati Mäki & trumpetaren Jan Allan
Heaven On Their Minds
Vem ser ett barn
Anthem (extranummer)
Can´t Help Falling In Love With You (extranummer)
The Prayer klarade Anders och Kati otroligt bra, ovationerna ville aldrig ta slut! Jag trodde verkligen inte att Anders skulle komma tillbaka efter Anthem och köra en låt till, men till slut gjorde han det. Anna och jag konstaterade att det onekligen blir en lättsammare och extra entusiastisk stämning under konserter där publiken får äta och dricka gott, och alkoholen lossar tungans band. På gott och ont. Applåder, jubel och glada tillrop är naturligtvis härligt, men där kan också förekomma påfrestande störningsmoment. Där för mycket vin och sprit går in går ju ofta omdömet ut. Anders & Bengt skojade med varandra på gammalt välkänt manér. Efter Du är den ende uppstod en smärre diskussion om vem som var "ende" för dem . De kom fram till att Anders var den ende för Bengt - och tvärtom - tills Bengt slogs av tanken att det kanske var hans fru som var den ende för honom, trots allt...
Somliga går i trasiga skor
tvingades Anders nu att framföra ensam, och även om han gjorde det bra saknade jag Caroline oerhört! Förutom den effektfulla tempohöjningen en bit in i låten är det även kontrasten mellan deras båda röster som gör ett så starkt intryck. Men desto mer fantastiskt var det att få höra Heaven On Their Minds från Jesus Christ Superstar, När man vågar älska och
I Come
Unarmed, ja, favoritlistan kan göras lång...
Efteråt hälsade och pratade vi både här och där, bl.a. behövde jag veta hur Kati Mäki stavade sitt namn, för fansitens räkning. Vi ville väldigt gärna prata lite grand med Anders också, men han signerade skivor för fullt och därför passade vi under väntetiden på att gå till receptionen för att be om en rulle toalettpapper, som vi behövde till vårt rum. Tjejen som hjälpte oss kom av någon outgrundlig anledning tillbaka med flera rullar som hon gav oss. Precis då kom trummisen Peter Milefors förbi, tiittade en smula förvånat på vår märkliga last och frågade:
- Ska ni ut på dans?
Det skulle vi nu inte, utan vi ville ju prata med Anders. Men där tog det stopp för mig!
- Jag går inte fram till honom med famnen full av toarullar, utbrast jag förskräckt!!
Lyckligtvis hade Anna en rymlig tygkasse med sig där vi kunde gömma rullarna medan vi gick tillbaka in i restaurangen.
Nästa dag var det tid för oss att resa hem, men innan dess passade vi på att boka in nästa Nösundsvistelse, i slutet av november. Det blir något att se fram emot då höstmörkret smyger sig på! Viss oro spred sig då bussen inte kom i tid, och vi blev rädda att missa våra anslutningar, men precis som Anna ringt Västtrafik såg vi den komma i vägkröken. Om hemresan finns inte mycket att orda; åtskilliga timmar senare var jag äntligen hemma.
Gröna Lund 18 juli
Dagen därpå var första delen av min sommar-semester till ända, och det var dags att jobba igen. Den kvällen, den 18 juli, sjöng Anders på Gröna Lund, vilket sedan länge var inbokat i almanackan! Men jag måste erkänna att jag vid det här laget var ganska mör, och inte alls skulle haft någonting emot en ledig kväll för att hinna ifatt med allt! Motivationen var således inte på topp då jag efter arbetstidens slut tog spårvagnen ut till Djur-gården.
Då jag hoppade av vagnen utanför Gröna Lund möttes jag av Cornelia, som jag nu träffade för första gången IRL; en person som jag hört talas om en hel del, och haft sporadisk kontakt med via Facebook. Strax därpå fick vi även syn på Julia, som väntade utanför entrén. Det regnade då vi kom in på nöjesfältet och vi gick direkt till dansbanan där konserten skulle hållas, för att söka skydd. Bänkar hade ställts upp framför scenen, och vi var oerhört tacksamma över att vi skulle få sitta under tak!
Men ännu var det ett par timmar kvar tills konserten skulle börja, så vi passade på att ta en promenad runt området för att se oss omkring. Nu hade även Jennie anslutit sig, och då vi en stund senare kom tillbaka till dansbanan träffade vi även Karin. Efter att ha stått och pratat en stund i olika konstellationer tyckte vi det var lika bra att ställa oss i kö för att förvissa oss om de bästa platserna längst fram! Vid det laget hade även Petra kommit. Det kändes roligt - och lite annorlunda - att vara där med så pass många vänner, som jag sällan eller aldrig brukar gå på konsert med i vanliga fall! Då vi släpptes in tog vi oss snabbt fram till den allra främsta bänkraden. Nu hade både motivation och spänning inför kvällens framträdande hunnit infinna sig, och sju vilda hästar hade inte kunnat få mig därifrån!!
Tyvärr var Caroline Larsson fortfarande sjuk, men Tobbe Stener förstärkte gruppen på gitarr.
Konserten var inte så lång, en dryg timme, men under den tiden bjöds vi på ett mycket blandad program, som både var hämtat från det ordinarie turnéprogrammet och innehöll ett par extra inslag från Painted Dreams. Vi fick även lyssna till den vackra First of May, med Anders Lundqvist på dragspel.
Mot slutet av konserten sjöng Anders Bring Him Home ur Les Miserables. Det gör han ofta, så det var ingenting ovanligt i sig, och det är en allvarsam och sorglig sång som normalt inte lockar till skrattsalvor. Men den här kvällen blev det annorlunda! Plötsligt upptäckte jag att Julia, Cornelia och Petra, som satt till vänster om mig, skrattade hjärtligt. Först begrep jag ingenting, och tyckte det var ganska olämpligt att skratta just då, men så fick jag syn på gitarristen Tobbe Stener, som bakom Anders fått vådliga problem med sin höga pall! Jag vet inte vad som hänt med den, men alla ben tycktes plötsligt olika långa, och han var nära att trilla omkull! Jag är osäker ifall det var det dråpliga scenariot eller vännernas skratt både till höger och vänster om mig som smittade av sig, men till slut brast även jag ut i skratt! Jag hoppas att inte Anders uppmärksammade oss där han stod på scenen, för i så fall måste han ju ha undrat vad som plötsligt flugit i hans trogna supportrar, och kanske trott att det var honom vi skrattade åt!
Efter spelningens slut gjorde vi sällskap upp bakom dansbanan, där Jennie agerade fotograf och tog kort på Petra och Cornelia tillsammans med Anders. Därefter tog vi Djurgårdsfärjan till Slussen allihop, trots att det blev en omväg för vissa, och där skildes vi nöjda åt, efter en kväll som trots regnvädret fyllt oss med ljus och mycket värme!
Norrtälje 23 juli
Så var det dags för den allra sista konserten på sommarturnén, vilket kändes en smula vemodigt! Vid 16-tiden var jag framme i Alvik, där jag mötte Annette som skulle köra oss till Norrtälje. Någon timme senare parkeriade vi framför Norrtälje kyrka. Vi började med att promenera förbi kyrkporten, som stod öppen. Vi var lite nyfikna på hur kyrksalen såg ut, för att kunna bedöma hur dags vi behövde ställa oss i kö. Fanns det många pelare och platser med skymd sikt behövde vi ställa oss tidigare än om det var fri sikt framåt. Vi slöt oss till att man såg utmärkt från flertalet platser i salen, och att vi inte behövde vara där förrän vid sju.
Sedan gick vi för att äta middag. Efter att ha kikat runt på ett par olika ställen bestämde vi oss för Åtellet, hotellrestaurangen, med utsikt över ån och kajen. Där åt vi varsin entrecote och en god dessert. Maten fick högsta betyg, dit går jag gärna igen. Enda kruxet var att jag började känna av min migrän, och hade glömt ta med mig tabletter. En sådan ruskigt olämplig dag att glömma dem!
Runt sju var vi på plats utanför kyrkan igen, precis i lagom tid till insäppet. Längst fram var två rader stolar uppställda, framför den första bänkraden. Vi satte oss på den andra av dessa stolsrader. Därefter gick Annette ut för att möta sin väninna
Helén och hennes mamma, som tog plats intill oss. Som vanligt då man släpps in tidigt blev väntan ganska dryg, men någon minut över åtta stämde Anders upp i den vackra och somriga En vänlig grönskas rika dräkt.
Några små ändringar i programmet hade gjorts denna kväll. Den första var att Jaktvisan bytts ut mot I Do Believe. På grund av de tragiska händelserna i Norge ansågs inte Jaktvisans text som lämplig, vilket var fullt begripligt. Innan han började sjunga berörde Anders händelserna i vårt västra grannland, och påpekade att ikväll sjöng de för de drabbade. Det kändes fint och omtänksamt. Andra sånger som dök upp under kvällen, och som jag bara hört vid någon enstaka av sommarkonserterna tidigare, var First Of May och Allting som hon gör, som båda tillhör mina favoriter.
Caroline var under större delen av kvällen svartklädd - med knallrosa kängor. Mycket effektfullt, och det drog även lite extra uppmärksamhet till Somliga går med trasiga skor. Då Caroline kom in på scenen och skulle justera mikrofonen började den leva sitt eget liv, och påminde faktiskt lite grand om Tobbe Steners pall på Gröna Lund tidigare i veckan! Men utöver det inträffade inga missöden. Tvärtom tyckte jag att även de få låtar i programmet som jag tidigare haft svårt att ta till mig började låta alldeles förträffligt. Det var så dags nu!
Plötsligt kom jag att tänka på min annalkande migrän. Av den kände jag inte längre ett spår! I normala fall hjälper ingenting annat än tabletter, men att Anders sång läker de mest olikartade åkommor har jag märkt förr. Jag har befriats från allt från nackspärr till magkatarr under hans konserter, förklara det den som kan!
Avslutningen blev lika pampig - och tårögd - som vanligt, med The Prayer, Anthem och stående ovationer. Efteråt gjorde vi oss ingen brådska ut då det var trängsel i mittgången. Vi tog adjö av Helén och hennes mamma innan vi påbörjade bilfärden hem. Jag var mycket glad över att ha fått sällskap till Norrtälje, dit jag annars hade planerat att åka ensam. Och förhoppningsvis dröjer det inte länge innan vi ses igen - på en mysig konsert någonstans i Sverige...
U
nder en tung höst med sju sorger och åtta bedrövelser framstod Anders julturné länge som ljuset i tunneln, det som fick mig att inte ge upp, utan kämpa vidare ännu lite till. Och äntligen var stunden kommen... I fredags morse klev jag på Göteborgståget, med ett otal kollin av olika storlek. På något märkligt sätt tycks packningen bara växa från år till år. I Göteborg sammanstrålade jag med Madelaine och vi fortsatte färden mot Nösunds Värdshus med lokaltåg och buss. Den vanligtvis ganska omständiga resan gick ovanligt smidigt den här gången, och strax före halv tre kunde vi checka in på våra rum.
Vi har alltid tyckt att administrationen på Nösund fungerat lite si och så, men den här gången hade de rört till det ordentligt för oss. Vi skulle vara tre personer vid kvällens middag och konsert, men fick besked om att vår bokning omfattade sju personer! Från början hade vi varit 4 st, men en i sällskapet avbokade sin plats i ett tidigt skede. Så många som sju hade vi aldrig varit. Även bokningen till kvällen därpå innehöll oklarheter. Då jag kommit in på mitt rum och kopplat upp mig kollade jag hela min mailkorrespondens med värdshuset, som jag lyckligtvis hade sparat, men kunde inte upptäcka någon förklaring till missförstånden där. Trots det satt en klump av olust kvar i bröstet större delen av dagen.
En timme senare anlände Anna, som vi mötte vid bussen. Anna blev placerad i ett rum ca 500 meter ifrån huvudbyggnaden. Efter en stunds vila samlades vi till en liten förfest hos Madelaine, innan vi gick in till supén. Vi blev placerade långt fram, men vid sidan av scenen, och jag insåg genast att fotovinkeln inte skulle bli bra. En god förrätt kom in på bordet; färskrökt lax med forellrom och västerbottenostpaj. Huvudrätten bestod av bakad långarygg och desserten av vaniljpannacotta. Den administrativa röran till trots gav vi maten högsta betyg! Kvällen kändes dock lång innan konserten tog sin början vid niotiden. Och ska sanningen fram var jag inte alls i toppform, utan så trött att jag nästan somnade vid min plats! Vinpaketet, som jag i stundens ingivelse beställt tillsammans med de andra, fick i princip stå orört, då jag främst drack vatten till maten.
Till slut började i alla fall konserten. Vid sin sida hade Anders Bengt Magnusson på gitarr och ny för i år; Johan Landqvist på klaviatur. Så här såg programmet ut:
Nu tändas tusen juleljus
Det strålar en stjärna
Koppången
First of May
Recuerdos del Alhambra (gitarrsolo av Bengt)
My Grownup Christmas List
Little Drummer Boy
Come All Ye Faithful
Falling Slowly
PAUS
Ave Maria
Irländsk ballad i julversion
Ser du stjärnan i det blå
I Believe
Who Comes This Night
När juldagsmorgon glimmar
Pie Jesu
O helga natt
Jul, jul, strålande jul
Det var en till stora delar vacker och finstämd konsert, men även lättsam och rolig, på Anders typiska vis. Till vår glädje tog Bengt lite större plats än vanligt, och berättade egna historier. Det kändes även väldigt bra med Johan Landqvist, som bidrog med nya låtar till programmet, som vi inte hört Anders sjunga tidigare.
Efteråt var det signering, och då passade vi naturligtvis på att köpa varsitt exemplar av det nysläppta julalbumet, med samma namn som turnén. Vi lämnade även en ordentlig julpresent till Anders och hans musiker i år, som vi planerat och köpt i god tid.
Dagen därpå åt vi en sen frukost och därefter tog vi en promenad upp på Arekullen. Där uppe blåste det våldsamt, så vi blev inte långvariga innan vi återvände ner. Vid tvåtiden åt vi lunch på värdshusets restaurang, vilket var inkluderat i konsertpaketet. Även nu strulade det lite grand för oss, och den vegetariska mat Anna förbokat fanns inte antecknad. Vi fick över huvud taget inte in någon mat på bordet, utan var tvungna att gå fram en extra gång och säga till. Men när den väl kom in smakade den utsökt.
Sedan vilade vi oss en stund på våra rum innan det var dags för julkonsert No 2, och jag passade på att komma ifatt med några eftersläpande mail. Den här kvällen gick vi in till supén lite senare, eftersom vi tyckte att väntan blivit alltför lång på fredagen. Nu fick vi sällskap av Thore och hans fru Marie-Louise. Thore är frilandsfotograf och hade tillstånd att fotografera under konserten. Middagen smakade utmärkt även denna kväll. Vi blev t.o.m. erbjudna en annan huvudrätt, vilket jag tackade ja till, och fick istället för fisk äta oxfilé. Programmet var sig likt från föregående kväll, av naturliga skäl, men publiken var lite stökigare. Ett särskilt högljutt gäng satt vid bordet snett bakom oss. De hade väldigt svårt att hålla tyst, ens under de mest finstämda låtarna, men när det pratades och skrattades t.o.m. under När juldagsmorgon glimmar tog tålamodet slut hos de ikringsittande som sade ifrån ordentligt, vilket även Anders gjorde.
Stående ovationer blev det naturligtvis båda kvällarna. Eftersom jag älskar julsånger över allt annat skulle min lista över favoritnummer bli lång, men som ett par exempel kan nämnas När juldagsmorgon glimmar, Little Drummer Boy, Come All Ye Faithful och naturligtvis den oslagbara O helga natt! Men även Koppången och I Believe berörde mig djupt.
Den här kvällen kände jag mig lyckligtvis betydligt piggare, och inte längre som en zombie. Dock med en stundvis kraxande hals. Efter konserten ställde vi oss sist i signeringskön. Anders signerade hela fem julskivor till en utlottning på hans fansite och Facebooksida, och så passade vi på att fråga lite grand om kommande evenemang, även om vi förstod att vi egentligen var för tidigt ute för att kunna få några klara besked om dem.
Slutligen tog Thore, som fotograferat flitigt under kvällen, även en gruppbild på oss alla tre tillsammans med Anders, Bengt och Johan Landqvist. Trots att vi rest tillsammans på Anders konserter i många år hade vi aldrig tidigare tagit någon liknande bild. Men när skulle det göras, om inte nu, när vi hade en riktig proffsfotograf med oss!
Efter ett sista glas vin följde vi Anna till hennes avsides belägna boende, och sedan somnade vi gott allihop, efter en sen men oerhört trevlig kväll. Nästa förmiddag var det en ovanligt avslagen skara som for därifrån med bussen; trötta och förkylda, men mycket nöjda. Det var med största sannolikhet inte sista gången vi besökte Nösund!
J
ag kände mig inte precis i toppform då jag klev på Göteborgståget på lördagsmorgonen, för ännu en av Anders En Stilla Jul-konserter. Hade drabbats av en ordentlig förkylning med halsont och feber under veckan som gått, men inte haft tid att ta det lugnt på grund av att vi precis stod i begrepp flytta, och förutom att packa alla våra tillhörigheter även måste lämna en ren och snygg lägenhet efter oss. Samma dag som jag åkte var den stora flyttdagen, och kaoset därhemma totalt, så trots allt kändes det ganska skönt att få ge sig iväg hemifrån ett tag.
Vid middagstid checkade jag, min vana trogen, in på Grand Hotel Opera och en stund senare träffade jag Karin, Tina och hennes mamma Steffi på Hotel Eggers strax intill. Eftermiddagen tillbringade vi på Lisebergs julmarknad; till en början en något märklig upplevelse, då det var helt snöfritt ute och jag inte kände att den rätta julstämningen riktigt ville infinna sig. Men vi slapp i alla fall regnet, och mot slutet av vårt besök bättrade det sig, för då hade mörkret fallit, och bristen på snö spelade inte längre så stor roll. Då kom Lisebergs vackra julbelysning ändå till sin rätt.
Efter en stunds vila på hotellet tog vi spårvagnen till Hagakyrkan. Som tur var hade vi Karin i sällskap, som bott i Göteborg och visste precis vilken vagn vi skulle ta. Vi var dock lite sent ute, och kyrkan tänligen fullsatt då vi kom fram. Vi hade att välja på att sätta oss längst bak, och i princip inte se någonting alls, och att sitta allra längst fram i kyrksalen, bakom Anders och hans musiker, och uppleva hela konserten snett bakifrån. Vi valde det sistnämnda alternativet, men blev tipsade av arrangören Lasse om att vi skulle se bättre ifrån första raden uppe på läktaren. Där var dock redan fullsatt då vi kom upp. Vi hade kunnat få rum allihihop, ifall vi fått bära upp ett par extra stolar, men det tillät inte brandföreskrifterna. Till slut hittade vi platser vi blev någorlunda nöjda med, bakom rullstolsplatserna. De rullstolsburna besökarna var f.ö. påfallande många denna kväll. Jag lyckades hitta en lucka mellan dem och en pelare, där jag t.o.m. kunde ta några bilder på Anders i profil.
Några inslag var nya i programmet denna kväll, jämfört med spelningarna på Nösunds Värdshus helgen innan. Dessa nummer hade tillkommit:
Förklädd Gud (recitation)
Han som har vunnit allt
Bridge Over Troubled Water
Aldo Bonsola (Bengt berättar)
Du är den ende (gitarrsolo av Bengt)
Tomten (recitation)
Andra skillnader mot Nösund var att man här kunde utnyttja de möjligheter kyrkorummet gav till vacker ljussättning. Även akustiken blir ju väldigt speciell i kyrkor, och Anders kunde verkligen ta i ordentligt, exempelvis i Bridge Over Troubled Water, som blev ett av kvällens mest bejublade nummer. Den hoppas vi att han behåller i progrmmet även under sommarturnén! Steffi, som var mycket trött då vi skulle ge oss iväg till kyrkan, uppskattade konserten väldigt mycket då hon väl kom på plats, vilket kändes extra roligt då hon, tillsammanms med Tina, kommit ända från Tyskland för att lyssna till den!
Efter konsertens slut
var det signering. Jag ville inte gå fram eftersom jag inte var helt frisk, trots att Karin, som är sjuksköterska, bedyrade att jag inte smittade längre, utan det hade jag i så fall gjort precis i början av sjukdomsperioden. Så jag höll mig lite grand utanför signeringskön medan de andra gick fram. Ryckte dock in som fotograf enligt önskemål, och tog ett par bilder på Tina och Anders tillsammans, varav ett såg ut att bli riktigt bra.
Sedan tog vi vagnen tillbaka till Drottningtorget, och samlades en liten stund på Hotel Eggers där gratis te serverades, innan vi skildes åt för kvällen. Då jag vinkat adjö till Karin och svängde om hörnet till mitt eget hotell kände jag plötsligt hur alla de krafter jag lyckats uppbåda inför dagen rann av mig i ett slag, och jag var helt förbi av utmattning då jag till slut nådde fram till mitt rum och äntligen fick stupa i säng.
Dagen därpå bar det av hem till Stockholm igen, för första gången till vår nya lägenhet på Kungsholmen. Där fanns lyckligtvis våra sängar på plats i sovrummet, men större delen av våra ägodelar var nedpacklade i flyttlådor. Här hade behövts starka och alerta krafter för att packa upp och få ordning på allt. Inte en dödstrött mumieliknande figur som framhasande i slow motion lyfte en sak i taget på plats, för att där emellan skriva något ömkligt inlägg i Facebook och tycka synd om sig själv, eller - i bästa fall - uppdatera någonting av vikt på fansidorna.
Måndagen och tisdagen hade jag semester, men kände att jag inte blev piggare, snarare tvärtom. Då jag visste att fyra En Stilla Jul-konserter i rad väntade, som jag ville kunna njuta av och glädjas åt, istället för att håglöst släpa mig runt till, såg jag ingen annan råd än att uppsöka Cityakuten, där jag fick både penicillin och stark hostmedicin utskriven, och kände hoppet om att bli frisk återvända!
Jönköping 7 december
På onsdagen, då jag gav mig iväg mot Jönköping, som var första anhalten, mådde jag redan bättre, även om en besvärande hosta fortfarane hängde sig kvar. Efter byte i Nässjö kom jag fram till Stora Hotellet strax efter tolv. Tyvärr kunde jag inte checka in, utan tillbringade en stund vid datorn i lobbyn, och lyckades t.o.m. få lite nyttigt arbete gjort, innan de äntligen gav mig nyckeln klockan två. Min första tanke då jag såg mitt stora och lyxiga rum var "Så synd att jag bara ska stanna här en natt!" Men så var onekligen fallet.
Några timmar senare mötte jag Julia, Linn, Åsa och Melanie utanför järnvägsstationen, och därifrån gick vi till trevliga Café Johans för att äta eller ta en fika. Där fanns flera av Åsas kompisar, somliga helt nya bekantskaper för mig, och somliga redan välbekanta namn från Facebook. Vi var 12 st i sällskapet. Strax före sju begav vi oss med bil till konserthuset Elmia, där vi fått utmärkta platser på rad 6. Konserten var toppen och programmet i det stora hela sig likt ifrån Göteborg. Dock berättade Anders sin Göteborgsfräckis, som han utelämnat i Hagakyrkan några dagar tidigare. Han bar vit skjorta, mörka byxor och röd väst.
Samspelet mellan Anders och Bengt är mer framträdande under den här turnén, och Bengt tar över huvud taget mer plats, vilket känns kul. Förutom roliga historier spelar han två egna solonummer och berättar en längre historia från sin tidiga bana som gitarrist.
Den här kvällen hördes, en bit in i konserten, ett besvärande pipljud som var svårt att lokalisera. Då det var dags för Bengts historia om Aldo Bonsola försvann Anders och Johan ut i kulisserna för att utforska var det kom ifrån, och lyckades få stopp på pipandet.
Ett annat missljud var det hysteriska hostanfall jag drabbades av mitt under Förklädd Gud, ett olämpligare tillfälle att föra oväsen var svårt att hitta under konserten! Ju mer jag ansträngde mig att inte hosta, desto värre blev det. Men därefter höll jag mig lugn resten av kvällen. I pausen kom Julia och satte sig bredvid mig och Linn, där det fanns en ledig plats. Både Linn och Julia, som uppskattat Anders i alla år, upplevde att hans röst utvecklats och blivit ännu bättre än tidigare!
Efter konsertens slut var det flera i gänget som köpte julalbumet, och jag fick åter agera fotograf, och förevigade denna gång Julia och Petra tillsammans med Anders. Då signeringskön var slut togs även en gruppbild, men den blev lite oorganiserad, och flera olika kameror var i omlopp. I efterhand tänkte jag att folk borde ha ställt upp sig i en mer samlad grupp, istället för på en lång rad, och att jag även hade kunnat använda min egen kamera, och skickat ut bilderna till de övriga ifall de blivit bra. Men det är lätt att vara efterklok.
Efteråt fick jag skjuts tillbaka till mitt hotell, och konstaterade lättat att jag den här kvällen kände mig avsevärt piggare än efter Göteborgskonserten några dagar tidigare.
Oskarshamn 8 december
Torsdagen bar det av till Oskarshamn, och nu var jag helt ensam. Trots den relativt korta sträckan tog det lång tid att ta sig fram; buss till Vimmerby, tåg till Berga och därifrån buss den sista biten till Oskarshamns Resecentrum. Då tåget var försenat och marginalen i Begra kort var jag övertygad om att jag skulle missa anslutningen, men lyckligtvis väntade bussen på oss. På Hotel Oscar har jag bott tidigare, och förra året vid samma tid gjorde hotellet ett mörkt och ödsligt intryck på mig. Jag misstänkte nästan att jag var den ende övernattande gästen. I år kändes det något mindre ödsligt, korridorerna var bättre upplysta och rummet rent och fräscht.
Efter middag på en näraliggande kinarestaurang tog jag innervägen in till Forum, vägg i vägg, där konserten skulle hållas. Liksom förra året var det onumrerat och kön ringlade lång. Men jag mindes att publiken av någon outgrundlig anledning tycktes fylla på salongen bakifrån, och lämna platserna på de främsta bänkraderna tomma, och likadant blev det i år. Jag slog mig ned på fjärde bänk och såg förträffligt. Men konserten hann inte mer än börja, och Anders tända kandelabern och stämma upp i de allra första tonerna av Nu tändas tusen juleljus, så gjorde sig min envetna hosta gällande igen! Ett nästan lika störande hostanfall som kvällen innan. Jag var nu helt övertygad om att jag skulle bli portförbjuden under resten av turnén, och ombedd att åka hem! Smet förbi signeringsbordet så snabbt och obemärkt som möjligt efter programmets slut, tillbaka till mitt rum.
Detta var första, och hitttills enda, kvällen utan stående ovationer efter O helga natt, och överlag upplevde jag publiken som lamare än förra året, då Oskarshamnspubliken gjorde precis det motsatta intrycket på mig. Det var inte heller samma markanta övervikt av kvinnor i publiken som det varit då. Bredvid mig på bänkraden hade jag två herrar i 50-årsåldern, som till en början applåderade sparsamt och verkade måttligt entusiastiska. Men de tinade faktiskt upp ju längre kvällen led, och applåderna blev allt kraftfullare. Då Anders annonserade sin sista sång viskade en av dem förhoppningsfullt "Duvemåla?", men fick nöja sig med Jul, jul, strålande jul. På väg ut undslapp de sig berömande ord, och de upprepade Anders ganska oskyldiga fräckis för varandra, och skrattade högt! (Hur den låter avslöjas inte här, det får ni boka biljett och själva ta reda på...) Även i damrummet hördes i vanlig ordning många positiva omdömen kring hans person och framträdandet.
Kalmar 9 december
Fredagen var det dags för Kalmar! En betydligt enklare resa, utan byten. Strax efter halv tre på eftermiddagen var bussen framme, och jag blev mött vid stationen av Jenny, som även varit så snäll och upplåtit sin gästsäng till mig. Efter fika och en kort stund framför datorn gjorde vi oss i ordning för kvällen. Den här dagen råkade det vara Jennys födelsedag och därför hade vi slagit på stort och bokat bord på fina Hamnkrogen. Där avnjöt vi en utsökt oxfilé, faktiskt den godaste jag ätit på mycket länge, och en likaledes god dessert. Vid det laget var jag dock så mätt att jag tvingades lämna hälften.
Sedan styrde vi stegen mot KalmarSalen strax intill. Sträckan var kort, men trots det höll vi fullkomligt på att blåsa bort i den kraftiga vinden.
Vi hade jättefina platser på rad 7. Någonting jag genast tänkte på då programmet började var att både Anders och Bengt verkade vara på alldeles ovanligt lättsamt humör, och skojade mer än vanligt med varandra. Efteråt vid signeringen framkom att de känt sig extra nöjda just den här kvällen, då bl.a. ljudet fungerat perfekt. Ljussättningen var som alltid mycket vacker och växlade från rött till blålila. På scenen hade man som inramning ställt upp något som i dagsljus såg ut som mindre vackra skapelser i stål som man virat lakan omkring, eller möjligen papper. Men som i rätt ljussättning förvandlades till tjusiga marmorpelare!
Både Jenny och jag tyckte att Anders såg påfallande mager ut, och kläderna näst intill för stora, vilket gjorde oss en smula oroliga, men konserten i övrigt var, precis som tidigare kvällar, så ljuvlig som någonting kan bli! En tanke slog mig; att efter denna kväll hade jag bara en konsert kvar, innan det var dags för mig att lämna turnén och återvända hem! Hur skulle jag sedan lyckas uppnå den fridfullhet och ro i själen som dessa underbara julsånger framkallar? Hur skulle jag kunna somna utan de sköna tonerna av När juldagsmorgon glimmar, Come All Ye Faithful och O helgan natt ljudande i mina öron? Men som tur är finns ju numera julalbumet att lyssna till!
Även denna kväll avslutades med signering, och nu kände jag mig tillräckligt frisk för att själv kliva fram och köpa ett par julklappsskivor. Bengt påpekade att han tyckte sig ha sett mig i publiken i Oskarsahamn kvällen innan, vilket förvånade mig, eftersom jag trodde att jag där lyckats göra mig osynlig och förvinna i mängden! Men där bedrog jag mig. På tillbakaväg hem till Jenny blåste det nästan storm och ví skyndade oss bort från vattnet så snabbt vi kunde för att om möjligt få lite lä. Efter en avslutande kopp te och en hel del jobbprat somnade jag gott, för att morgonen därpå ta tåget till Kristianstad!
Kristianstad 10 december
Då jag vid middagstid kom jag fram till ett Kristianstad, nästan lika blåsigt som Kalmar, var Madelaine redan på plats. Vi träffades ute på stan för en fika och därefter tillbringade jag ett par timmar framför datorn på mitt rum, i ett enfaldigt försök att hinna ifatt med allt som släpade efter! Hotellet var gammalt och slitet, men hade nog varit väldigt fint en gång i tiden. Det luktade lite unket, för att inte säga mögel, i rummet, men jag gillade de gammaldags möblerna, och på handduken ovanpå sängen låg en chokladbit, vilket förstärkte mysighetsfaktorn ytterligare.
Halv sex gav vi oss ut igen, för att äta middag på Steakhouse innan konserten. Sedan var det dags att leta upp Kristianstads Teater, som ingen av oss besökt tidigare. Vid mina två tidigare Kristianstadsbesök för att lyssna till Anders har han sjungit i Konserthuset. Det regnade och blåste, och lätt förvirring utbröt innan vi lyckades lokalisera teatern i mörkret, strax intill järnvägsstationen.
Det var mycket folk. Då vi hängt av oss i garderoben och tittade på våra biljetter såg vi att vi denna kväll hamnat uppe på balkong, på rad 4. Genom att kika fram mellan de huvuden vi hade framför oss lyckades vi se någorlunda, och eftersom teatern inte är så stor kom scenen och Anders ganska nära. Att sitta på den allra första bänkraden på balkong hade nog varit helt perfekt.
Så många nya kloka synpunkter på det stämningsfulla och i högsta grad njutbara programmet har jag inte, då det var sig tämligen likt från tidigare kvällar. Ljudet var förträffligt och Madelaine påpekade att hon verkligen uppskattade Johans kraftfulla sätt att spela. Även publiken var på hugget, och de stående ovationerna lät inte vänta på sig efter O helga natt. Efteråt gjorde vi snabb sorti och återvände till vårt hotell, uttröttade efter en lång dag. Söndagen var det dags att åka hem, och jag skänkte en tacksamhetens tanke till allt jag fått uppleva under denna julturné. Ännu en konsert tänker jag faktiskt hinna med innan den tar slut; i Stockholm den 22 december. Missa inte den!
Stockholm 22 december
Inför den sista konserten på årets En Stilla Jul-turné träffade jag Annette för ett trevligt och välsmakande besök på indisk restaurang innan vi i god tid promenerade upp till Johannes Kyrka för att ställa oss i kö. Vi var tidiga, men inte allra först. Intill kyrkporten var det lä och det gick ingen större nöd på oss. Jag drog mig till minnes en annan vinter här om året, då jag köade utanför samma kyrka i isande kyla och snöyra, för att få en bra plats under En sång för hemlösa, där Anders medverkade. Bara för att upptäcka då vi till slut släpptes in att de 15(!) första bänkraderna var reserverade, och att jag såg så illa från den plats jag fick att jag lika gärna kunnat stanna hemma och lyssna till en CD istället! Men skam den som ger sig. Den här gången lyckades vi lägga beslag på förnämliga platser på rad 3. Kyrkan blev nästan överfull innan alla besökare var inne.
Utanför kyrkan hade även Petra anslutit.
Väntan blev lång eftersom vi släpptes in relativt tidigt, men till slut släcks ljuset äntligen ned och Anders kom in och framförde den stämningsfulla Nu tändas tusen juleljus tillsammans med sina båda musiker, medan han tände ljusen i kandelabern. Kanske spelade ljusteknikern honom ett spratt denna avslutande turnékväll, för det tog längre tid än vanligt innan de höga pelarna i tegel framme vid koret lystes upp i rött på ett oerhört effektfullt sätt!
Trots en lång turné i ryggen kändes det som att alla var i toppform, och någon trötthet hos Anders, Bengt eller Johan kunde åtminstone inte jag märka. Tvärtom tänkte jag, ju längre kvällen led, att detta måste vara en av de absolut bästa konserterna under hela turnén, alla gav verkligen sitt yttersta! Många tårar blev det, och de psykologiska mekanismerna bakom det skulle kräva sin egen avhandling, inte ens jag förstår mig på dem! Det började med I Believe, där jag kände i mitt stilla sinne att Anders själv blev väldigt berörd, och sedan var det som förgjort. Kanske var jag även lite nostalgisk till humöret denna kväll, eftersom det var årets sista konsert, och tankarna gled lätt in på andra sorgliga händelser som inträffat under året.
Mot slutet av konserten uppstod, precis som i Jönköping, ett svårlokaliserat pipljud, men lyckligtvis varade det inte länge. I övrigt inträffade inga missöden. Då tonerna av den alltid lika storslagna O helga natt och extranumret Jul, jul, strålande jul klingat ut, och de intensiva applåderna tystnat, tog vi oss med viss möda nedför kyrkogången mot signeringsbordet. Det var mycket folk och en något oorganiserad kö som kom ifrån två håll. Då vi hade ganska många ärenden på hjärtat; flera skivor att köpa, en biljett att betala och ett foto som Petra önskade taget på sig och Anders, beslöt vi oss för att ställa oss sist i kön. Det lyckades - nästan. När den var helt slut kom Anders runt på andra sidan bordet, och efter att han hälsat och pratat med några vänner kom han bort till oss så att vi fick ta bilden. Glömde i hastigheten bort att önska honom god jul, men jag hoppas i alla fall att jag tackade ordentligt för vinterns många fina konserter! Sedan bar det av hemåt för att förbereda det egna julfirandet...