---

JAG TROR PÅ EN HÖGRE MAKT

Anders Ekborg tvekade i det längsta innan han bestämde sig för att bli skådespelare. Men sedan det första misslyckade provet till scenskolan har han gjort succé om och om igen. Just nu kan vi se honom i musikalen Jesus Christ Superstar, och han har mer på gång...

Det dröjde innan Anders Ekborg insåg vad han var bäst lämpad att arbeta med i livet. Nämligen att spela teater och sjunga. Ett tag i sin ungdom bodde han ett par år i Portugal där han arbetade som trädgårdsmästare.
Här hemma har han både provat på att stå i blomsteraffär och jobbat med att montera växthus.
- Jo, jag har faktiskt jobbat mycket med blommor genom åren. Men det är inget jag direkt brinner för, säger Anders då vi träffar honom på en restau-rang på Centralstationen i Stockholm.
Anders har nu en egen trädgård eftersom han och familjen - frun Lia Boysen och barnen Channa, 9, och Dina, 6 - bor i villa utanför Stockholm. Men han spenderar inte precis alla sina lediga timmar bland blommor och buskar.
- Då är jag nog mer aktiv inomhus. Jag gillar att fixa till saker på vårt lantställe. Jag har faktiskt byggt om det från en byggbarack till en stuga.
Familjen har nu haft huset i Nacka i fem år men det är inte klart än, på långa vägar.
- Jag har massor kvar att göra! säger han och verkar inte alls ledsen för det. För Anders är glad att slippa stan där han och familjen bodde förut. Att köpa villa var något av det bästa han gjort.
- Jag tycker det är jätteskönt att bo utanför storstan. Visserligen bor vi i ett villaområde men det är ändå som att bo på landet, förklarar han.
Han beställer in en bit kött, lite pommes frites, en liten sallad och ett stort glas Cola. Om några timmar ska han åter stå på scenen som Judas i musik-alen "Jesus Christ Superstar".

Han provfilmade i Tyskland

Under sin tid i Portugal lärde han sig lite portugisiska. Men Anders säger sig också prata både lite spanska, italienska och en smula tyska. Förutom engelska och svenska förstås.
- Jag fick faktiskt komma på provfilmning för en tysk film. Jag skulle ha spelat en svensk polis men de tyckte att jag inte såg tillräckligt "svensk" ut, säger han och skrattar. Kanske det har med hans djupa mörka ögon och mörk-bruna hår att göra.
- Jag har min mammas mörka ögon. Men jag vet faktiskt inte varför jag ser ut som jag gör. Någon i släkten hade släktforskat och kommit fram till att vi har franskt påbrå. Kanske har det något med det att göra.
Nästan hela Anders familj har varit eller är i nöjesbranschen. Hustrun Lia är en känd skådespelerska som ofta syns i både film och tv-program. Hans pappa Lars var som alla vet en legend på scen och i tv. Han dog 1969 då Anders bara var 9 år gammal. Så de fick inte uppleva alltför många år tillsammans. Men Anders minns honom ändå med kärlek och stor respekt.
- Även om vi tyvärr träffades för lite. Pappa jobbade jämt. Han var nog lite gammeldags på det viset.
Brodern Dan är som bekant också skådespelare och estradör, medan hans syster Maud är maskör.

En kändis ända sedan födseln

Man kan alltså säga att Anders varit en kändis ända sedan han föddes. Uppmärksamheten kring honom som person kan dock vara påfrestande.
Det händer att folk stannar upp på gatan och bara stirrar på honom. Så det var inte för kändisskapets skull som han valde att bli artist. Utan något som växte fram inom honom, något han bara måste göra.
- Jag hoppade av skolan redan vid 16 års ålder. Jag var alldeles för otålig för att kunna fortsätta, jag visste bara att jag ville vidare.
Men exakt vad han ville göra med sitt liv var inte helt klart just då. Så det blev ett antal olika sysselsättningar och yrken som blomsterhandlare, flyttkarl och trädgårdsarbetare.
- Jag minns att jag tyckte väldigt illa om hela skolsystemet. Och det gör jag nog än idag, säger han.
Kanske är det också därför som han och hans fru själva satt sina barn i en Waldorfskola.
- Där tar man vara på barnens kreativitet. De har också en helt annan pedagogik, förklarar han.
Hans barn går i Idunskolan där man bara har runt 40 elever och därmed god tid för alla som går där.
- Här engagerar sig föräldrarna också mycket, säger han.
Det passar Anders som verkligen går in för allt han företar sig. Vare sig det är på scen eller rent privat.
- Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv. Så det var svårt att våga ta steget upp på scenen.
För honom blev det en plåga att bara klara sig igenom första provet på Teaterhögskolan i Göteborg. Det krävdes också ett visst mod att våga sig på att gå samma väg som pappa Lars och bror Dan valt.
- Jag hade faktiskt aldrig stått på en scen när jag sökte första gången. Men jag kände att jag verkligen ville prova på hur det var. Jag hade också ett mycket starkt teaterintresse.
Men det gick inte speciellt bra den första gången. Anders kom in först i tredje försöket.
- För mig är skådespeleri ett hantverk och ett kall. Jag har en vilja att ge min publik en stark upplevelse. Däremot har jag aldrig varit ute efter att bli kändis.
För honom är skådespeleri ett vårdande yrke, precis som att vara läkare och sjuksköterska. Och det är publikens uppskattning som får honom att vilja jobba vidare. Däremot är Anders helt allergisk mot alla dokusåpor som skapar nya kändisar i parti och minut.
- Skulle jag kunna förbjuda något är det sådana program som "Idol"! Det är en sådan förnedrande serie. De försöker bara ta billiga poäng på andras drömmar. Och så försöker vi att lära våra barn att inte mobba varandra!!!
Trots allt ser man ändå Anders på en hel del premiärfester.
- Det är ju där man träffar sina kompisar!
Men han försöker att hålla barnen borta från uppmärksamheten. På frågan om Channa och Dina kommer att välja samma väg som både mamma och pappa funderar Anders ett tag. Sedan svarar han med ett snett leende:
- Jo det verkar tyvärr så! Men å andra sidan så kanske alla ungar vill testa artistlivet lite. Du vet, genom att sjunga med en hårborste framför munnen som en mick och sånt!
Anders är naturligtvis glad för vad barnen än väljer att göra i livet. Även om de skulle välja det tuffa artistlivet.
- Man ser ju redan nu att det finns en vilja...
Anders suckar lite men ser ändå väldigt stolt ut.

Man ska älska sin nästa

Just nu spelar han som sagt Judas i musikalen Jesus Christ Superstar.
På frågan om han själv tror på Gud svarar han:
- Inte i den bemärkelsen som kyrkan predikar idag. Men jag tror på en högre makt och på ett större sammanhang.
Anders fortsätter att tala om människans maktbehov och hur illa det har gått med världen.
- Hela poängen med religion som jag ser det, är väl att ingen ska vara större än någon annan. Och att man ska älska sin nästa. Faran är alla avarter av olika slag.
Förutom sin roll på Maximteatern håller Anders på att sätta ihop en ny cd.
- Det är ett helt nyskapande sätt att göra en skiva. Varje låt spelades in live
i olika miljöer. Både med ljud och bild. Det blir till elva kortfilmer. Rent tekniskt köper man en cd med enbart ljud på ena sidan och med ljud och bild på den andra, förklarar han.
Låtvalen är väldigt känslostarka sånger där Anders har skrivit flera av de svenska texterna efter italienska förlagor. Dessutom har en av låtarna specialskrivits av Björn Ulvaeus och Benny Andersson.
- Plattan ska vara klar i januari, säger Anders nöjt.
Dessutom har han två nya hemliga tv-projekt på gång. Dels en modern dramaserie för SVT, dels en äventyrsserie i två filmlånga avsnitt, även den
för SVT.
- Rollen jag spelar där är väl lite av en pojkdröm att göra. Vi börjar inspelningarna i februari.
/ Agneta Nisbeth HPG

---

JESUS, VILKEN BISARR SHOW
Tre plus

Jesus Christ Superstar

Maxim, Stockholm
Musikal av Oskar Bly med bl.a. Oskar Bly, Anders Ekborg,
Jenny Silver, Ludvig Andersson och Lars Säfsund.

Ordet är Superstar. Om Jesus som motvillig stjärna, med Judas som skeptisk kompis och tvivlare. Anders Ekborg ger tyngd som den viktige Judas.

Musikalen är en lekfull och vanvördig berättelse om Jesu sista dagar fram till korsfästelsen. Slang och uppkäftigheter till popmelodier och hårdrocksgitar-rer. Ian Gillan från Deep Purple var skivans Jesus, vilket möjligtvis inspirerat här. Många sångare låter hårdrock. De hugger in på de vackra melodierna som en pittbull sätter tänderna i sina söta kaniner.
Mycket allvar. Mycket av allt. Uppskruvat som skräckkabinettet i tyska stum-filmer. Är folk sjuka dansar de i tvångströjor. Och Herodes sång, som brukar vara ett jazzigt leende, är här en bisarrt överdriven dekadans med Ted Åström som verkar ha rymt från "Cabaret".

Judas lyfter alla

Ojämnt och med ljudproblem, men sevärt. Anders Ekborg är den bästa skådespelaren och sångaren, och hans Judas bär föreställningen.
Jenny Silver är bra som Maria Magdalena, och hennes "Vad vet jag nu om kärlek" är den musikaliska höjdpunkten. Oskar Bly har bra intensitet och är värd en applåd för sin Jesus. Djupt känt och omtumlande. Men utan originalets busiga grimas.
/ Jens Peterson

---

TEATER SKA GÅ GENOM HJÄRTAT TILL HJÄRNAN

Anders Ekborg i Sverigepremiären av musikalturnén The Best of the West End

Anders Ekborg är högaktuell i höst. Musikalturnén "The Best of the
West End", en tv-dokumentär samt dramaserierna "Den som viskar"
och "Snapphanar". Men viktigast för honom själv är första soloskivan "Äkta vara", en kombinerad cd och musikfilm som spelats in live.

I höst får vi se mycket av skådespelaren och sångaren Anders Ekborg. På fredag är det premiär för "The Best of the West End", en brittisk musikalturné på Scandinavium i Göteborg där Anders Ekborg som ende svensk sjunger ur "Les Miserable", "Chess", "Fantomen på Operan" och "Jesus Christ Super-star", ackompanjerad av Stockholm Sinfonietta.

ANNARS TILLHÖR även duetten ur "Kristina från Duvemåla" hans personliga favoriter.
- Det är det starkaste jag upplevt men duetten funkar inte så bra på en konsert, berättar Anders Ekborg när han ger löpandebandintervjuer på
SS Orion, ett gammalt ångtjänstefartyg vid Skeppsholmen i Stockholm.
Publiksuccén Kristina från Duvemåla kommer han knappast ifrån och det är musikaler som den stora publiken förknippar Anders Ekborg med, även om han jobbat lika mycket som filmskådespelare och arbetat fem år på Dramaten. Själv använder han hellre begreppet musikteater än musikal.
- Därför att det heter musikteater, musical theatre. I andra länder är det skådespelare som sjunger och teatrar som Royal Shakespeare Theatre
sätter upp "Les Miserable". Texten och innehållet är lika viktigt, det är ju
det dramatiska uttrycket som man söker.

ATT MUSIKTEATER når en mycket större publik än teater blir tydligt när Anders Ekborg berättar att han spelat musikteater för två miljoner människor live. De siffrorna skulle han aldrig komma i närheten av på en traditionell teater.
- Jag arbetade fem år på Dramaten men har aldrig sett folk så berörda under hela den tiden som på en musikteater.
Men han vill inte ställa "finteater" och musikteater emot varandra eller att det ena skulle anses finare än det andra.
- Om man måste vara påläst för att gå på teater kan man lika gärna läsa böcker, och Shakespeares pjäser spelades för en enkel publik. Teater ska
slå rätt i hjärtat och gå genom hjärtat till hjärnan, inte tvärtom. Vad som är spännande med musikteater är att vi blir skyddslösa och berörda genom musiken och det är häftigt att se.
Teater handlar mycket om igenkänning, den får oss att inse att vi inte är ensamma i vår erfarenhet av livet och kan vara ett sätt för ungdomar att möta vuxenvärlden.
- Poängen med all konst är att hjälpa människor att leva. Vi ska kommunicera med publiken och inte visa hur duktiga vi är. Musiken kan förstärka de stora känslorna så att vi kan förstå med hjärtat. Att få vara med om det, att få sjunga så stora sånger rent fysiskt, gör att man lättare blir berörd och kommer i kontakt med sina känslor som skådespelare. Musiken kan göra dig helt öppen så att du kan ta emot och få sköljas av känslan.

ANDERS EKBORG har medverkat på många cd-skivor men den 11 oktober släpper han sin första soloskiva "Äkta vara", en cd och dvd där han balan-serar mellan rollerna som sångare, skådespelare, producent, regissör och reseledare. Produktionen innehåller en nyskrivenlåt av Björn Ulvaeus och Benny Andersson samt fritt översatta låtar av Stevie Wonder, Michel Legrand, Sting och den italienska kompositören Ricardo Cocciante, en slags italiensk Jacques Brel som Anders Ekborg lyssnat till sedan han var 14 år.

Varje framträdande filmades samtidigt som musiken spelades in. Låtarna är mer eller mindre dramatiserade och innehåller rena spelscener, bland annat en trilogi kring ett förhållande, en slags "sångfilmer" där Anders Ekborg sjunger live och agerar samtidigt. Några låtar spelades in med symfoni-orkester i Prag, på restaurang Pelikan, på ett tåg och i en sängkammare.
- Jag ville göra något äkta och ett sant intryck. Därför ville jag göra en riktig liveinspelning och inte bara klippa ihop efteråt för att visa att jag faktiskt kan sjunga på riktigt. Låtarna har vi spelat in i olika miljöer vilket gör att det är skillnad på ljudet på olika låtar, den känslan ville jag ha. Det är verkligen här och nu. /Marie Stark

Fotnot: I slutet av oktober sänder SVT dokumentären "Anders Ekborg - skådespelare och sångare". Under allhelgonahelgen medverkar han i Maria von Helands tv-thriller "Den som viskar" och i jul spelar han kungens rådgivare Gabriel Lejonhuvud i äventyrsserien "Snapphanar".

---

ÄKTA VARA PÅ DOGMA-SKIVAN

Anders Ekborg är klar med sin "dogma"-skiva.
Alla inspelningar är gjorda live i en enda tagning.
- Skivan heter "Äkta vara", säger han.

Det tog tid, men nu är Anders Ekborgs dogmaskiva klar. För några år sedan fick han idén att göra en skiva helt efter dogmaregler; samtliga inspelningar skulle göras live i en enda tagning i en lämplig miljö. Med ljud och bild sam-tidigt! Nu är skivan klar med elva unika spår.
- Det blev mycket bättre än jag trodde, säger han. Särskilt filmerna.
De blev mycket häftigare än bara avfilmningar. Nästan som spelfilmer.
De elva specialskrivna låtarna är inspelade på de mest varierande inspelningsplatser.
- Gitarristen Bengt Magnusson och jag gjorde först en provinspelning i en gammal nedlagd kvarn i Spanien, säger Anders Ekborg. Det blev riktigt bra.
Sedan gick de vidare.
- En inspelning är gjord på tåget mellan Stockholm och Växjö, säger Anders Ekborg.
Tre låtar av symfonisk karaktär gjordes i Prag under en rolig och kaotisk resa.
- Där fick jag vara reseledare utöver som vanligt producent och regissör, säger han. Mycket roligt hände. Bland annat skrev Benny Andersson om musiken på resan ner...
Ett stycke är gjort i sängkammaren.
- Jag höll till i sängen och orkestern fick klämma in sig där i sovrummet.
En melodi är gjord i krogmiljö.
- Vi gjorde en inspelning på Pelikan, på Söder i Stockholm.
Samtliga inspelningar är gjorda i en enda tagning med ljud och bild samtidigt. Bara i ett enda fall har han gjort pålägg med en elektrisk gitarr.
"Äkta vara" släpps i augusti.
/ Åke Lundgren

---

GUD, VAD HÄRLIGT ATT FÅ SPELA FÖRÄLSKAD I SIN EGEN MAN!

Lia Boysen blev livrädd när hon mötte sin man Anders Ekborg för första
gången – känslorna var för starka. Och just deras passion och tempera-ment har gjort att de fått kämpa hårt för sin kärlek. Nu får vi äntligen se
dem spela tillsammans, i minithrillern ”Den som viskar”.

Av: CHRISTER OLSSON

När jag träffar Lia Boysen och Anders Ekborg ute i deras charmiga om- och tillbyggda trävilla i Nackasund, med egen badplats på baksidan av huset,
är det första gången jag träffar dem tillsammans. Anders håller på att fixa lunchen till barnen Channa och Dina i köket. Nu i november får vi också se
dem spela mot varandra för första gången, i Maria von Helands psykologiska tv-thriller ”Den som viskar”.
– Det var en fantastisk trekant egentligen, säger Lia Boysen med en skämt-sam anspelning på regissören.
– Maria är underbar. Hon har jobbat i Berlin i 15 år och visste ingenting om svenska skådespelare, men så kom hon hem och träffade Anders i köket och sa: ”Gud, en svensk Sean Penn, dig måste jag ha med!” Hon skrev rollerna direkt för oss.

Lia och Anders spelar ett par som varit tillsammans i många år och som träffades som unga (”det gjorde ju vi också”), men vad inte mannen vet
är att kvinnan varit otrogen med hans bäste vän i sex år.
– I en scen där jag hälsar på min man i häktet tittar jag på hans händer och ser Anders ärr och då vet jag, precis som min roll Kattis gör, var alla ärren kommer ifrån. Det är sådant man får gratis om man känner varandra, och sedan kan man använda det för att uttrycka smärtan.
Några uttalade sexscener finns inte med.
– Men vi kysstes och bråkade och fick betalt, säger Lia. Och jag kan definitivt säga att jag föredrar att kyssa Anders framför alla andra.

Vad var svårt med att spela mot varandra?
– I livet är Anders mycket snabbare än jag på att ta beslut, på både gott och ont. Det är bra att jag är mer eftertänksam, men ibland skulle jag inte få någonting gjort utan Anders. Och så var det när vi jobbade också.
Både Anders och Lia är temperamentsfulla, passionerade människor som inte är rädda för att höja rösten när det behövs.
– Jag skulle inte kunna leva med en man som vuxit upp i ett hem där man aldrig höjt rösten mot varandra. Men temperament är inte bara charmigt. Det finns något väldigt levande och passionerat där, men även en destruktiv sida, konstaterar hon.

De träffades på krogen, just när Lia var mitt uppe i inspelningarna av ”Storstad”, en av SVT:s första stora såpasuccéer, och Anders hade precis anställts av Dramaten.
– Jag blev livrädd när jag träffade honom och kände att kommer jag för nära den här mannen så kommer jag aldrig därifrån. Efter vårt första möte undvek jag honom i månader. Jag var rädd - det kändes alldeles för seriöst. Anders drabbades på ett liknande sätt.
– Han har berättat att efter ett av våra första möten drömde han att vi fått barn. Han stod med en fot i en spjälsäng och en mörkhårig flicka med bruna ögon höll i hans ben… och sedan blev det ju så! Jag ser det här som lite av en belöning för att vi kämpat för vårt förhållande.
Folk ger upp för lätt, man får så oerhört mycket igen av att ha kämpat. Jag kan känna att det är ovärderligt att ha gått igenom de skärseldarna. För inte är det lätt att vara två. Hon tystnar.
– Vi har mest bara varit ifrån varandra på grund av jobbet, men de säger ju att sjömansäktenskap är de mest lyckliga. Jag tror på växelverkan. Anders bryter in.
– Jag tror det är bra att se vad den andra gjort på jobbet. ”Kristina från Duvemåla” var ju så abnormt, överjävligt hårt egentligen, och tog knäcken på flera i ensemblen för lång tid framåt. Det var en fyra timmar lång föreställning och ofta när jag kom hem var Lia helt upptagen med allt hemma och såg inte allt som jag släpade med mig hem. Det kunde vara fruktansvärt tungt.
Det är mycket på jobbet som är svårt att dela – om man inte sett det själv.
Lia ser på honom.
– Men när det varit ett pressat schema och många jobbiga saker har du alltid sagt: ”Gud vad skönt att vi har varandra!”

Kurvig, rågblond och med leende blåklintsögon – i genombrottsfilmen
”Det nya landet” förkroppsligade hon drömbilden av den svenska kvinnan.
Men Lia Boysen är född i Köpenhamn och har både svenskt kungablod, genom mormor, född Bonde, och österrikiska gener från farfar. När föräldrarna skiljdes flyttade mor och dotter till Sverige. De slog sig ner på landet i Sörmland, nära mormor. Storstadsbönan hamnade på vischan, sade ”hvis” istället för ”om”, lekte med bondgrabbarna, slogs och brottades och vägrade ha både klänning och kjol. När hon var tolv flyttade de till Järna och delade på ett rum på sju kvadratmeter.
– Det var inte så lyckat just i den åldern, men idag är jag otroligt nära både mamma och pappa. De är mina bästa vänner. Jag är nog en blandning av dem båda. Förutom mina tre nästan 20 år yngre systrar har jag två halvbröder i England som jag precis börjat lära känna. De är 24 och 25 år gamla och underbara människor som jag har spännande diskussioner om livet med.

Dottern Channa föddes på sjukhus eftersom Anders och Lia höll på att flytta i samma veva, men Dina föddes hemma utan smärtlindring – precis som Lias mamma gjorde med hennes småsystrar. Lia använde tygblöjor till båda barnen, gjorde sina egna matpuréer och Channa hör till de få barn i Sverige som aldrig gått på dagis. Både Channa och Dina går i Waldorfskola, som deras mamma fick göra.
– Anders och jag var på nästan alla skolor både här och inne i Stockholm för vi hade lovat vår dotter att hon skulle få världens bästa fröken. Channa har gått där i fyra år och älskar sin fröken och sin klass. Det är litet och tryggt och jag tror de behöver det när Anders och jag flackar och flänger så mycket. Liksom mamma har Channa planer på att bli skådespelerska.
– Vi försöker hålla i tyglarna, men hon fick provfilma för en roll i filmen ”Storm” – fast den scenen klipptes bort… Hon tittar plötsligt upp.
– Det är extremt krävande att filma på något märkligt sätt. Jag blir helt urlakad. Jag behöver fyllas av poesi!
– Vi har i princip jobbat dygnet runt den senaste månaden och det har varit kaotiskt, förklarar Anders. Man har varit tvungen att vara i ett superladdat läge från det man vaknar tills man går och lägger sig.

Som om det inte skulle räcka med ”Den som viskar” spelar Lia dessutom misshandlad hustru i Anders Nilssons episodfilm ”När mörkret faller”, som nyss haft premiär. Hennes roll har en förebild i verkligheten.
– Det var krävande, fruktansvärt. Otroligt förnedrande situationer att spela, psykiskt tärande att göra. Kanske ännu mer för att jag vet att den kvinnan, som jag lärt känna, varit med om det, fast hundra gånger värre. Dessutom var hon med under inspelningen – och det ställer ju andra krav på äkthet. Jag kände att jag verkligen måste rättfärdiga den här människans upplevelser och hennes kamp.

Varför dröjde det så länge innan ni vågade spela mot varandra?
– Jag tror det är en mognadsgrej. Nu längtade jag nästan efter det.
Jag kände mig trygg i det jag kan om filmskådespeleri och var mogen för ytterligare ett steg. Det var en lyx att få tillbringa den lilla fritid man har tillsammans. Och när jag gick omkring på inspelningen och väntade kunde jag njuta av att få titta på min man… Gud, vad härligt att få spela förälskad i sin egen man… det borde man kunna få göra lite oftare när vi ändå är i samma yrke!
Anders håller med.
– Men vi behöver inte spela ett par i femtioelva filmer. Det skulle kanske bli lite väl puttenuttigt, säger han.

--------------------------------------------------------------------------------

LIA MARIKA HATZ BOYSEN

YRKE: Skådespelare
ÅLDER: 40 år
FAMILJ: Maken Anders Ekborg och barnen Channa, 11, och Dina, 8 år
BOR: I villa i Nacka utanför Stockholm
AKTUELL: Med thrillern ”Den som viskar”, med Anders Ekborg och Pernilla August, i SVT. Anders har också en av huvudrollerna i SVT:s stora julsatsning ”Snapphanar.

---

FYRA NYANSER AV ANDERS EKBORG

Sångaren och skådespelaren Anders Ekborg släpper i dagarna sin debut i eget namn. En kombinerad CD och DVD. CD:n låter som en vanlig skiva. Men lägger man in DVD:n i spelaren inser man snart att den inte är det.

Många av dagens skivor, i synnerhet inom popmusiken, är ihopredigerade från olika tagningar, säger Anders. Det handlar sällan om ett "performance" från början till slut. Jag ville göra något som verkligen var på riktigt.
Varje låt är därför inspelad och filmad samtidigt - i stunden. Både sång, instrument och visuellt framträdande har fångats i ögonblicket, på olika platser. Bland annat i en villa, på en krog, i Prag och i en tågkupé.

Vi känner Anders Ekborg både som skådespelare, sångare och i kombinationen som musikalartist. Fast Ekborg föredrar att kalla det musikteater, eftersom ordet musikal ger associationer till en ganska begränsad sorts låtar.
Ekborg gick så långt att han startade den egna etiketten Äkta vara, på vilken han hoppas kunna ge ut annat som spelats in på ett lika naket och ärligt sätt. Något som också kräver sin artist.
Han är ganska utarbetad men utstrålar stor tillfredsställelse när vi träffas på Mono Music-kontoret på Skeppsholmen i Stockholm. På dagarna synkas ljud och bild till den egna DVD:n. På kvällarna är han i rollen som Judas den mest hyllade aktören i nyuppsättningen av Jesus Christ Superstar.
- Jag har fått en del förfrågningar om att göra en CD genom åren, erkänner han. Men jag har velat hitta på något som verkligen är jag, inte bara göra en platta för sakens skull.
Många ser Ekborg som en musikalartist och vill att han ska göra en Jöback eller Körberg och sjunga in liknande material. Men det har inte känts rätt. Han har velat göra något mer unikt för honom.
I slutändan har han valt att översätta ett antal låtar av sin favoritartist Riccardo Cocciante från italienska till svenska. Ibland rakare översättningar, ibland friare tolkningar.
- Jag hade inte skrivit texter själv, men när jag väl började gick det förvånnsvärt lätt, erkänner han. Kanske var det helt enkelt dags. Kanske var låtarna redan en så stor del av honom att han redan visste vad han ville förmedla med dem.
Stora känslor handlar det om. Riccardo beskrivs av Ekborg som en italiensk Brel. Här finns passionen, desperationen, sorgen och den intensiva livsnärvaron.
Ekborg vet att många har svårt för de stora känslorna och gesterna. Det är inget man har på i bakgrunden, vare sig på DVD eller CD.
- Man kanske bara ska ta några låtar i taget, funderar han, medveten om att hans debut för många kan bli för mycket berg-och-dalbana, både emotionellt och dynamiskt.

Han berättar om att äldre män i hans närhet, sådana som är vana att inte prata om känslor, har blivit lite besvärade och börjat prata om annat när han spelat upp materialet.
Produktionen hade aldrig blivit av om inte Ekborg hade en massa vänner med olika spetskunskaper som ställde upp utan ekonomiska garantier. En nyckelperson var ljudteknikern Bernard Löhr, nyligen grammisnominerad för ljudet på ABBA - The Movie. Han har spelat in allt ljud och synkat det med bilderna.
Två andra nyckelpersoner är de som arrangerat låtarna: Bengt Magnusson (inte TV4-profilen) och Anders Lundquist. Den sistnämnde bör dock inte förväxlar med denna artikels författare.
/ Anders Lundquist

---

JAG HAR SVÅRT FÖR LAGOMHETEN

Han hatar hycklare. Ratar allt som är fejk. Det gäller även när musikalstjärnan Anders Ekborg nu släpper sin första soloplatta.

Av: CHRISTER OLSSON

ÄKTA ÄR ETT honnörsord för Anders Ekborg. Därför heter hans första solo-skiva ”Äkta vara”. Allting är inspelat live, och dessutom filmat samtidigt så
att ingen ska tro att han bluffar.
– Jag är uppvuxen med att håller man på med någonting så ska det vara på riktigt. Och jag är själv sån i grund och botten. Jag är mycket mer skämtsam och clownartad privat, men jag ger nog ett väldigt seriöst intryck till människor i allmänhet.
– Fast när jag gör egna konserter har jag ofta långa, uppsluppna mellansnack där jag berättar roliga historier – och det förväntar sig inte folk alls.
”Äkta vara” är en reaktion mot skivbranschen av idag.
– Jag ville visa att det går att göra låtar live, utan att klippa och klistra. Förutom en ny låt av Björn Ulvaeus och Benny Andersson innehåller skivan översatta ballader av bland andra Stevie Wonder, Sting och egna favoriten Ricardo Cocciante. Anders har varit producent, regissör, textförfattare, bild-producent, ljussättare, reseledare och artist och cd:n, med tillhörande dvd,
är inspelad i en kyrka, på ett tåg, en restaurang, i en tom villa och vid flera tillfällen ligger känslorna utanpå huden.

ÄNDA SEDAN succén med ”Kristina från Duvemåla” har Anders funderat på
en egen skiva.
– Jag ville inte göra musikallåtar eller hits, men ändå ha en röd tråd och jag ville göra något som var äkta, med hjärtat och med mycket känslor. Många
av de här låtarna har jag älskat sedan jag 14-15 år gammal. Skivan är ett bokslut – det här är jag.
Anders flyttade till Tollarp i Skåne när han var 16. En kompis till honom utbildade sig till skodesigner i Italien och kom ofta hem med nya, spännande skivor. Samtidigt lyssnade han mycket på Black Sabbath och Deep Purple.
– Jag har ingen musikalisk skolning alls, säger han. Jag låtsas läsa noter bara. Men man lär sig vad man behöver och så småningom har jag fått tillit till den kunskap jag tillgodogjort mig under åren.
– Det var Dan som hade sångarrollen i familjen. Vi sjöng tillsammans på fester när vi var 17-18, men det var inte förrän på scenskolan som jag blev upptäckt av andra.
Han frågar om jag är hungrig samtidigt som han tar fram ett kycklingben ur kylen och slänger ihop en tomatsallad. Anders och hustrun Lia bor tillsammans med barnen Channa och Dina i en fantastisk sjöidyll, bara ett långt stenkast från de monstruösa varuhushangarerna i Sicklas köpkvarter utanför Stockholm. Köksön i mitten av det rustika köket är till stora delar Anders egen skapelse.
– Jag hatar hyckleri, säger han plötsligt. Det är det värsta jag vet på denna jord. Jag avskyr människor som inte vågar stå för vad de säger. Som inte vågar stå upp för orättvisor. Maktmänniskor som utnyttjar sin ställning gentemot människor som är svaga är vidriga.

KRAVET PÅ ÄKTHET märks i allt Anders gör.
Vare sig det handlar om dogmaliknande skivor, teater eller film.
– Där var min pappa en föregångare – han spelade teater på ett helt nytt sätt, och även film. Han pratade helt normalt när alla andra lät uppspeedade. Redan i ”Sommaren med Monica” kan man se att han hade ett… vanligt sätt att vara. Och han vågade vara det.
För en tid sedan fick Anders en serie artiklar om sin pappa, legenden Lars Ekborg, från ett gammalt fan.
– Pappa var extremt seriös och brann för det här yrket. Bland artiklarna fanns några intervjuer och när jag läste dem var det som om det var jag som pratade. Jag var nio år när han dog så vi pratade aldrig om jobb eller teater och ändå säger han nästan ordagrant vad jag själv brukar säga. Det är så jag ryser, faktiskt…

DET FINNS något klart osvenskt över Anders, inte bara i hans utseende utan även i hans sätt att vara, hans allvar och oräddhet inför starka känslor.
– Det finns en lagomhet i Sverige som jag har svårt för. Vi har lagom film-stjärnor som är lagom snygga, lagom temperamentsfulla, lagom charmiga…
och som är ofarliga för alla. Svensk politik är likadan. Han skrattar.
– Om jag träffar italienare eller fransmän tror de aldrig att jag är från Sverige. Alla invandrare jag åker taxi med frågar var jag kommer ifrån. När jag säger Stockholm börjar de skälla ut mig – vågar du inte stå för att du kommer från ett annat land?
Trots att både pappa Lars och storebror Dan valde att bli skådespelare hade Anders ingen tanke på en scenkarriär.
– Jag var bara blyg när jag var barn, och jag är inte exhibitionist för fem öre, säger han.
Istället valde han att flytta till Portugal där hans styvfar ordnat jobb i ett växthus. Diktatorn Salazar hade störtats några år tidigare, men landet var fortfarande ett av Europas fattigaste.
– De jag jobbade med hade stampade jordgolv och en del hade inga dörrar
till sina hus. Av de 13-14 anställda fanns det en kvinna som kunde läsa och skriva. Men de var extremt lyckliga människor ändå. I stället för att sitta och gnälla var det härifrån och framåt som gällde. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

NÄR HAN kom hem reste han runt i Sverige och Norge ett par år som montör av skuggningsautomatik för växthus.
– Den tiden var ovärderlig. Jag träffade alla sorters människor och när man vant sig vid att jobba med vanliga jobb kommer man alltid att ha en fot kvar
i den världen – det är otroligt viktigt.
Efter lumpen blev han flyttgubbe samtidigt som han fick en statistroll i en
tv-film. Regissören försökte få honom att leva ut sina känslor, skrika rakt ut.
– Det var en sån otrolig kick första gången jag märkte den här, jag skulle nästan säga genen, som jag har i mig. När man trycker på vissa knappar händer något. Det är som en drog. Man försätts i ett tillstånd man inte visste fanns.
Anders hade varit på Dramaten i fem år när han fick rollen som Karl-Oskar.
- Mitt liv ändrades på så många plan – Lia och jag fick barn och jag fick ett nytt liv som sångare.

TIDEN MED ”Duvemåla” innebar fem år av framgångar, men också fem år som höll på att knäcka honom.
- Debatten om utbrändhet var inte i gång då, men jag var inne på Epidemiska sjukhuset i Göteborg med alla symtom.
- Jag fick hallucinationer på scenen – kistan började åka omkring – jag hade tunnelseende och hjärtklappning. Vi spelade sex föreställningar på 4,5 timme i veckan och jag var på scenen hela tiden. Men jag och Helen (Sjöholm) hade ett samarbete som var helt unikt.
Vad har Lia betytt för dig?
– Det går inte att beskriva. När ett förhållande djupnar så mycket som vårt går det gradvis. Hon har betytt extremt mycket för att jag skulle kunna hitta mig själv, våga vara mig själv och tycka om mig själv. Vi kompletterar varandra.

--------------------------------------------------------------------------------

Lia om Anders:
– Det finns ingen bättre! Tänk att få leva med någon som man aldrig blir mätt på – varken som man, vän, skådespelare eller sångare.
Lia Boysen, skådespelare och gift med Anders.

Dan om Anders:
– Anders är en lysande artist och en av de bästa sångare vi haft i det här landet. Jag är ju storebror med allt vad det innebär, men vi har aldrig konkurrerat om jobben eller varit avundsjuka på varandras framgångar.
Dan Ekborg, skådespelare och bror till Anders.

--------------------------------------------------------------------------------

KORT OM:

NAMN: Anders Ekborg
YRKE: skådespelare, artist
ÅLDER: 46
FAMILJ: hustru Lia Boysen, 40, och barnen Channa, 11, och Dina, 8
BOR: i villa i Nacka
PÅ MERITLISTAN: musikaler som ”Kristina från Duvemåla”, ”Evita”, ”Chess”, ”Jesus Christ Superstar” och filmer som ”Sista kontraktet”, ”Tomten är far till alla barnen”, ”Strandvaskaren” och ”Falla vackert”.
AKTUELL: med sin första soloskiva ”Äkta vara” och SVT-serien ”Den som viskar”, som sänds i allhelgonahelgen. Han spelar också den grymme fogden Gabriel Leijonhufvud i SVT:s stora julsatsning ”Snapphanar” och är enda svenska artisten i musikalföreställningen ”Best of West End” som uppförs i Stockholm, Göteborg, Linköping och Karlstad under oktober.

---

DET VAR VERKLIGEN KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET

Smärta och tårar på scenen - men privat gäller lycklig kärlek och
förverkligade drömmar för Anders Ekborg. Nyckeln till allt är
livspartnern och arbetskollegan Lia Boysen.

Av: CATIA HULTQUIST

Det är inte utan att man blir lite orolig när man ser på Anders Ekborgs kombinerade cd och dvd "Äkta vara". Anders sjunger övertygande om brusten kärlek, gråter i flera sekvenser och ser ibland så trasig och hjälplös ut att man får lust att ge karln en näsduk och en fyra whisky.
I en nyhetsartikel om Anders kan man läsa om stress, utbrändhet och plötslig semester. När vi ses på Källhagens värdshus på Djurgården syns inte ett spår av den plågade figuren. Anders viftar bort det där med utbrändheten och kallar det en överdrift. Och han verkar faktiskt må ganska bra och ser så där glad ut på ögonen som man kan göra om man precis lyckats med något. Vilket han ju har. Anders har precis sjösatt sin kreativa "baby", det där halvgalna drömprojektet som föddes för några år sedan efter ett restaurang-besök med frun Lia Boysen.
- Jag ville göra en egen skiva, som inte var musikalmusik och hade en röd tråd, som var min egen. Jag ville göra något som inte lät som allt annat som man hör på radio. Då föddes idén att göra en hel skiva med liveinspelningar. Sedan tänkte jag att när man ändå håller på och spelar in låtar live kan man ju filma också, en sorts dogma-konserter. På så sätt kunde jag ju också slå ihop mina två yrken, artist och skådespelare.

OCH EFTERSOM ANDERS inte hade något skivbolag i ryggen blev nästa steg att be sina kompisar från de två branscherna (till exempel artisten Tommy Nilsson) att ställa upp på "spek" och vänta med betalningen till i efterhand.
- De flesta frågade "Går det här verkligen?" och var otroligt tveksamma till
en början. Sedan ställde de upp för att det var så galet, de tyckte det var kul med utmaningen.
Två av de tillfrågade kompisarna var superstjärnorna Björn Ulvaeus och Benny Andersson.
- Jag frågade Björn och Benny "kan inte jag få en låt?" Och så fick jag det.
När jag hade den i ryggen kändes det som om det här faktiskt skulle funka.

MEN LIKA SÄKER som Anders kände sig när han hade fått sin Björn & Benny-låt, lika nervös blev han när Benny, med det kreativa geniets rätt,
fick för sig att ändra i den i sista minuten.
- Och det var verkligen i sist minuten. Jag svängde förbi honom innan jag skulle flyga till Prag och spela in den. Allt var redan klart sedan länge och taxin till Arlanda stod och väntade. Han satt vid pianot och började spela den och sa plötsligt: "Vänta, jag ska bara ändra ett stycke så att den passar dig bättre".
- Först trodde jag att han bara skojade. Sedan när jag insåg att han inte gjorde det och tiden bara gick blev jag ordentligt nervös. Men när han till slut gjort det han skulle och började prata om att ändra mer var jag tvungen att sätta stopp.

Hoppas du nå en större publik nu?

- Jag hoppas så klart nå en större publik. Den publik jag har nu är väldigt blandad, många har sett mig i olika musikaler. Och så har jag ju en trogen grupp fans, mest medelålders kvinnor, som brukar komma på mina konserter.

Har det blivit för mycket musikaler tycker du, är du rädd för att hamna i ett fack?

Jag är inte trött på musikaler, däremot är jag lite rädd för att få stämpeln som musikalartist på mig för alltid. Men det här året har jag verkligen kommit tillbaka in i min andra bransch, filmen, och det känns jättekul. Bland annat har jag gjort "Den som viskar" där jag spelar mot min fru Lia, där rollerna är specialskrivna för oss.

Din fru Lia Boysen har stöttat dig i projektet, är med i en film på "Äkta vara" och ni har även spelat mot varandra. Hur är det att jobba så nära ihop med sin fru?

- Det är klart att vi var lite nervösa eftersom det var en hel del svåra scener i "Den som viskar". Både Lia och jag har väldigt stora äkthetskrav, samtidigt måste man våga kasta sig ut och prova sig fram för att hitta den rätta känslan. Och eftersom vi känner varandra så bra så räcker det med ett ögonkast för att märka om något vi testade kanske inte blev så bra. Och på det sättet är det ju lite läskigt att jobba ihop med den man känner så väl. Samtidigt är vi så trygga med varandra att det fungerade jättebra. Jag fick verkligen en kick av det och vårt förhållande fördjupades.
- Vi behövde ju aldrig berätta för varandra om det hade varit slitigt på jobbet den dagen, som man kanske behöver göra annars. Då kan det bli en massa missförstånd när man kommer hem helt uttömd och förväntas ta sig an en massa saker som väntar hemma, disk och stök.

Hur hanterar ni konkurrens, om det till exempel skulle gå bättre för den ena?

- Det har aldrig funnits känslor av avundsjuka mellan oss och vi tycker inte heller att vi konkurrerar med varandra. Hon är ju kvinna och jag är man. Det är klart att om hon är med i en film som verkar kul kan jag känna att "det där vill jag också vara med på". Men det riktar jag ju aldrig mot henne.
- Vi vet båda vad vi kan och har ofta fullt upp med jobb. Om det skulle bli mindre jobb ett tag känner nog båda två att vi äntligen kan få tillfälle att förverkliga andra drömmar, att skriva eller något. Det skulle dröja ganska länge innan man kände sig rastlös.

Ni verkar vara ett bra team?

- Vi är ett jättebra team. Det har vi vetat ända sedan vi gifte oss och hade ett tre dagars bröllop ute på landet. Vi kom på idén tillsammans och organi-serade och genomförde alltihop. Det var ett gigantiskt knytkalas med 200 personer, cirkustält och lastbilar med kött och korv, så det var otroligt mycket organisering och planering. Och så började det regna också mitt uppe i allt - men det blev fantastiskt lyckat.

Hur träffades ni?

Vi träffades 1990 genom gemensamma bekanta, jag kände bland annat hennes ex. Första gången vi möttes var ute på krogen - och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Vi kanske inte förstod det då, men det var det.
- Sedan dröjde det några månader innan vi blev ihop. Och då visade det sig att vi hade en massa saker gemensamt. När jag kom hem till henne första gången upptäckte jag att hon hade konst på väggarna som min styvsyster hade gjort. Det kändes som om vi på något sätt skulle ha mötts, förr eller senare.

Hur har ni lyckats hålla ihop så länge?

Mitt tips är att ha tålamod med varandra. Att man ska stå bredvid varandra och stötta - och inte stå för nära varandra. Man ska låta den andra vara som den vill. Man ska inte heller vara så rädd för konflikter. Försök söka roten till konflikterna istället för att tro att allt är helt fel så fort det blir bråk.
- Lia och jag grälade jättemycket de första åren. Vi är nog ganska lika på det sättet att vi har kontrollbehov och gillar att styra och bestämma. Nu för tiden har vi olika ansvarsområden. Ansvaret för barnen delar vi på.

Du gråter mycket i filmerna på "Äkta vara". Har du nära till tårar?

Egentligen inte, jag är inte direkt blödig och jag gör det så mycket då jag jobbar. Men jag gråter alltid då jag ser filmen ET, den där scenen när han är död och den lilla killen står bredvid. Men vi män har ju ofta svårt för det här med tårar och känslor. När jag till exempel visade de här känslosamma scenerna från dvd:n för min svärfar, då började han plötsligt prata då det var som känsligast. Och jag ville bara säga åt honom att vara tyst och titta.
- Det är väl lite svenskt också, att det alltid är så fint att vara lugn och samlad. Till exempel när det gäller politik anses alltid den som behåller lugnet vara vinnaren, medan den som blir upprörd och engagerad är förloraren... Det där kommer jag aldrig att acceptera. I mina ögon är man aldrig en förlorare om man brinner för något.

Du har två döttrar. Hur är du som pappa?

- Jag är världens bästa pappa (skratt)! Jag fick själv en ganska traditionell uppfostran men Lia har hjälpt mig att bli en bättre förälder och att se saker och ting på alternativa sätt.
- Vi är väldigt skeptiska till mediciner. Vi kör hellre ett lökomslag om barnen har ont i öronen än ger dem penicillin (när jag ser lätt frågande ut förklarar Anders hjälpsamt hur man gör ett lökomslag).

Inga fler barn?

- Nja, vi har funderat på det. Men vi har det rätt så lugnt och skönt nu.
Och det finns tvillingar i släkten, så jag tror vi nöjer oss med dem vi har.

--------------------------------------------------------------------------------

SKÅDESPELAREN OCH ARTISTEN

NAMN: Anders Ekborg
ÅLDER: 46
YRKE: skådespelare och artist
BOR: i ett hus i Nacka
FAMILJ: Gift med skådespelerskan Lia Boysen, 40. Tillsammans har de barnen Channa, 11, och Dina, 8.
AKTUELL: Live cd:n/dvd:n "Äkta vara". Syntes nyligen i tv-thrillern "Den som viskar". Spelar kungens rådgivare Gabriel Leijonhufvud i äventyrsserien "Snapphanar" i jul.

---

BRÅDA DAGAR FÖR ANDERS EKBORG

Anders Ekborg är aktuell i dubbel bemärkelse. I november kommer han till Jönköping med föreställningen Queen - Another Kind of Magic och i december med julshowen The Christmas Show. Men redan i förra veckan var han på besök i stan för att träffa JP.
- Det blir inte mycket ledigt under hösten. Men jag försöker dela upp det mellan sång och skådespeleri. Förra halvåret filmade jag bara, och nu gör jag musik, berättar han.
Att ständigt hoppa in i nya projekt och resa runt bland olika scener kan verka ansträngande. Men Anders klagar inte.
- Det är klart man blir trött, men det är inte mycket som är jobbigare än Kristina från Duvemåla. Man får kämpa på, säger han.

Den snart 47-årige Ekborg är uppvuxen i en skådespelarfamilj. Men det var inte alltid självklart att han själv skulle ge sig in i branschen. Han hoppade av gymnasiet för att arbeta i blomsterhandel och växthus, som resemontör och flyttkarl. Men när han var 22 blev han övertalad av sin skådespelande storebror, Dan Ekborg, att testa skådespelaryrket.
Anders utbildade sig vid Teater och Operahögskolan i Göteborg och sedan dess har han spelat huvudrollen i otaliga musikaler, teateruppsättningar, filmer och tv-serier. Efter det stora genombrottet 1995 i rollen som Karl-Oskar i Kristina från Duvemåla har det rullat på konstant.
Hur orkar du med tempot?
- Jag laddar batterierna genom att bada badkar i timmar. Jag har som krav att det finns badkar på de hotell jag bor på. När jag är hemma snickrar jag och lagar mat, säger han.

Anders Ekborg ger ett lugnt och samlat intryck. Men när han berättar om hur folk fotar och filmar honom privat får han något mörkt i blicken.
- På ett tåg var det två tjejer som filmade mig med sina kameramobiler helt ogenerat. Och efter en middag i Helsingborg i somras blev jag fotad på vägen hem. Man har tappat respekten för folks revir. Det är obehagligt.
Men det är väl den här nya Idol-skiten som gör att man ser ner på folk i yrket, säger han.
Anders menar att det tar ett bra tag att lära sig behärska artistyrket. Så hemma hos familjen Ekborg är det bannlyst att titta på Idol.
- Det är hemskt, en freakshow som förstör deltagarnas liv. Det är mobbing-tv med en inkompetent jury, säger han.
Det ska vara äkta för att Anders Ekborg ska gilla det. Så han bestämde sig för att göra det själv.

Förra året gav han ut sin första och helt egenproducerade soloplatta, betitlad just Äkta Vara. Skivan är både en cd och dvd med liveinspelade låtar och novellfilmer.
- Inget är fejkat. Jag ville spela in live i olika miljöer för att få en äkta känsla.
Då kunde jag lika gärna filma det också. En låt spelades in på ett tåg mellan Stockholm och Växsjö, berättar han.
Han beskriver sin egen musik som kraftfull men ändå känslig. Det är mycket passion, och vill man få ett grepp om hur den privata Anders Ekborg är gör man kanske bäst i att köpa plattan hellre än att smygfilma honom. För han berättar själv att han är nära ett nervöst sammanbrott.
- Det är lite ostrukturerat just nu. Men snart åker jag till England för att börja repetera Queen - Another Kind of Magic, så nu är det det som gäller.
Han tycker bara att det känns lite läskigt att hinna lära sig låtarna. Inför många av de stora konserterna har man bara några dagar på sig att repetera innan det är dags för show.
- Nu har vi elva dagar på oss och alla har fått låtarna innan. Men ibland börjar man samma dag som showen ska vara. Innan min första stora arenakonsert visste jag inte vad jag hette, säger han.
Det har hänt flera gånger att han glömt texten, men det är inte alltid det märks. Den senaste stora tabben gjorde han i somras på en konsert i Danmark.
- Det var en Andrew Lloyd Webber-konsert och jag skulle sjunga Fantomen på Operan. Det satt 15 000 i publiken och jag fick improvisera en hel vers.
Men ingen märkte det eller sa något efteråt. Fast själv blir man helt förstörd, det är en nära döden upplevelse.
Man skulle kunna tro att över 20 år på scenen skulle ha trollat bort all nervositet. Men icke.
- Det finns nästan inga artister jag känner som inte skulle ge en miljon för att slippa gå upp på scenen. Det är så mycket adrenalin, man är helt förvirrad.
Oj, men känns det aldrig bra?
- Det är sällan man njuter av att vara på scen, det kommer först efteråt. Det är som att hoppa fallskärm eller flyga ett jetplan. Man måste vara uppe i det, vara fullt fokuserad och ge.

Men det är inte så att han inte ser fram emot sina olika projekt. Tvärtom.
När julshowen tillsammans med Christer Sjögren, Di Leva, Sarah Dawn Finer och Shirley Clamp kommer på tal lyser Anders Ekborg upp i ögonen.
- Det blir otroligt kul och bjussigt. Jag blev själv chockad när jag såg blandningen av artister. Vi har olika publik och olika bakgrund, det blir gränsöverskridande, säger han.

Parallellt med Queen - Another Kind of Magic och The Christmas Show drar nästa stora projekt igång. Anders Ekborg har fått en av rollerna i en nyskriven engelsk musikal, London - The Musical. Förberedelserna börjar
i november, och premiären är planerad till i februari i Stockholm.
Men en sak i taget. Först ska han till Jönköping två gånger om.
Den 10 november kan du se och se och höra honom sjunga Queens gamla hits, och den 8 december levererar han jullåtar. Båda konserterna framförs
i Kinnarps arena.
/ Frida Eriksson

---

SOM EN UPPSLUPPEN FAMILJEFEST

Från Bellman till Benny Andersson
Sång: Anders Ekborg
Gitarr: Bengt Magnusson
Annexet, Wreta Gestgifveri

Det var lätt att falla för det allra mesta i måndags kväll på Wreta. Anders Ekborg verkade hur ödmjuk som helst fast han blivit svensk folkhjälte som Karl Oskar från Duvemåla och såg rörd och glad ut över alla värmande välkomstord och sedan alla applåder.
Och med sig hade han en alldeles utmärkt gitarrist i Bengt Magnusson, som verkligen kunde ackompanjera med riktigt, klassiskt spel och som dessutom
hade en svenskbyggd gitarr med underbart ren och vacker klang.
Lite onaturligt stark kunde både den och sången låta genom mikrofonförstärkningen, men när känslorna ska knipas åt går det förstås åt klangresurser, som i den bönfallande sången "Bring Him Home" ur Les Miserables. Sådant kan Anders Ekborg, likaså att röra till tårar med gamla "Windmills of My Mind", fast här med fint poetisk svensk text "Vinden i min själ".

Deras program var en rätt sällsam blandning utan röd tråd alls, möjligen då att de helt enkelt valt sånger de gillar och just sådana som handlar om livet och kärleken på ett hjärtnupet sätt: en mollballad om Valerie av Elton John eller en av Sting med svensk text och budskap snarlikt det i "Min älskling du är som en ros".
Eller den italienskt sentimentala "Due", med gullig svensk text om tillsam-mansskapets stora betydelse.
Bengt Magnusson hakade på med två solostycken, varav "Sov på min arm" som tremoloetyd var helt bra. Men att sedan dessutom spela "Recuerdos de la Alhambra"? Nja, okej var det, men det höll inte tekniskt och var ohöljt romantiskt som tolkning.
Allt detta inramades ofta av en uppsluppen stämning av familjefest där Anders Ekborg verkade prata på mellan låtarna helt spontant, ibland lyckosamt, ibland utan substans alls. Åtgärdas lätt med lite förberedelse!

Bäst var när han överraskade med Tom Lehrers brutala humor i den irländska balladen "Jag har din hand i min". Och faktiskt också den för en gångs skull rättframt erotiska tolkningen av Bellmans "Glimmande nymf", roligt gjord men utan överspel i fyllekomiken.
Sist grep Anders Ekborg oss alla, det vågar jag lova, med Karl Oskars bön till Kristina att stanna kvar i livet med honom och barnen på båten till Amerka.
/ Fride Jansson

---

MITT BÄSTA SOMMARMINNE ÄR MIN ÄLDSTA DOTTERS FÖDELSE

Hallå där... Anders Ekborg, vad ska du göra i sommar?

- Större delen av sommaren ska jag ägna åt en skivinspelning. Det blir ett mycket speciellt skivalbum. Vi reser runt till olika platser och fångar miljön i ljud och bild, samtidigt som jag sjunger. Det blir verkligen något nytt, akustiska inspelningar från olika platser i Europa. Ett orkesterverk i Prag,
en gitarrkonsert i Spanien och så vidare. Och så har Benny Andersson skrivit en ny låt till mig.
Artisten Anders Ekborg har tröttnat på all den avancerade studioteknik som gör musiken opersonlig och full av fuskeffekter. Därför ska han passa på att förverkliga sin dröm om att göra den här helt "naturliga" skivan.
- Jag ska både sjunga och agera, berättar Anders för Allers. Albumet ska
ges ut på dvd, alltså både film och musik. Jag är ju både skådespelare och sångare.
- Sedan ska resten av detta år ägnas åt att lansera mitt album på olika konserter. Detta är något jag började planera redan förra året, men då
var det för jäktigt för att genomföras.
Innan projektet drar igång ska Anders fira midsommar med familjen, hustrun och skådespelarkollegan Lia Boysen och de två döttrarna Channa, 9 år, och Dina, 6. I likhet med många andra artister så har Lia och Anders inte utvecklat några speciella traditioner för midsommarhelgen. Ofta är de ju upptagna med jobb på någon lövad estrad, medan alla andra dansar kring majstången.
Men i år ska hela familjen vara tillsammans och verkligen njuta av mjälla matjesfiléer med gräslök, gräddfil och ångande varm färskpotatis. Och därefter den obligatoriska jordgubbstårten, som smakar så gott till kaffet utomhus.
Anders är otroligt intresserad av mat. Han inhandlar alltid sina råvaror själv och älskar att stå vid spisen och laga till maten hemma i Stockholm. Men till midsommar åker han gärna med familjen till något värdshus.
- Det borde fler göra. Det är så skönt att slippa bära kastruller och tillbringare ut och in i huset. Under midsommarhelgen ska man inte behöva slita i köket. Mitt eget smultronställe är Vreta Gästgiveri i Sörmland. Det ligger utanför Katrineholm, är mycket svenskt i stilen och omgivet av vacker natur. Vad kan passa bättre till midsommar?

Vad föreslår du att folk ska läsa i sommar, Anders?

- Själv ägnar jag mig åt en deckare i sommarkvällen, men jag läser den faktiskt inte, jag lyssnar på en ljudbok. Sådana är speciellt lämpade för stunder i hängmattan utomhus i skymningen. Själv har jag läst in romanen Nymåne av Diana Abu-Jaber. Hon är från Irak och boken är en modern Tusen och en natt, en mycket romantisk och spännande berättelse. Den utspelar sig i Los Angeles och kan varmt rekommenderas.

Vilket är ditt värsta sommarminne?

- Hmm, det var en midsommarafton i mitten av 80-talet. Utomhus var det ynka sex plusgrader. Det var riktigt råkallt och regnet hängde i luften. Platsen var mina föräldrars gamla sommartorp i Kungsängen utanför Stockholm. Där hade vi samlats, min bror Dan och andra nära och kära. Vi fick sitta inomhus med tröjorna på och äta sillen.

Ditt bästa sommarminne?

- Det minns jag mycket väl. Det var då min äldsta dotter Channa föddes på Ystads lasarett för 10 år sedan i augusti månad. Vi repeterade som bäst Kristina från Duvemåla, som skulle ha urpremiär på Malmö Stadsteater. Det var en underbart varm sommar. Vi bodde i Limhamn, inte långt från vattnet. Jag kände en så stor lycka över att bli far, samtidigt kände vi alla på oss att föreställningen skulle bli succé. Allt fungerade så bra och solen värmde.
Nu hoppas jag bara att årets sommar ska bli lika lycklig för oss alla.
/ Frank Bergå

---

ANDERS EKBORG SOM TOMTE I BERGSJÖN

Många kända ansikten i Shaker K Tharers nya lågbudgetfilm

En alkoholiserad man som inte får besöka sin son och därför klär ut sig till tomten för att få träffa honom på julafton. Om detta handlar den tragikomiska filmen "Fotbollsspelare vid midnatt", som spelades in i Bergsjön i veckan.
Det är en lågbudgetproduktion, men med många stjärnor i rollerna.
Bland skådespelarna kan nämnas bland andra Lia Boysen, Tomas von Brömssen och Johan Gry. Anders Ekblorg spelar alkoholisten.
- Både jag och Lia tycker att det här är en väldigt viktig fråga. Det är väldigt tragiskt att många fäder inte får träffa sina barn efter en skilsmässa. Vi har inte varit i den situationen själva, men vi har bekanta och har hört talas om fenomenet, säger Anders Ekborg.

För manus och regi står Shaker K Tharer, som hoppas att filmen ska premiär-visas på Göteborgs filmfestival och sedan på andra festivaler både i Sverige och i utlandet.

Universellt problem

Anders Ekborg tror att den kan bli omtyckt även där, eftersom den behandlar ett universellt problem.
- Känslorna är väldigt starka och problematiken är universell. Jag hoppas att filmen medför att debatten tas upp.
Han fick höra talas om filmen genom sin hustru Lia Boysen.
- Det var en situation som vi bägge just hade talat om att göra något på,
så det var en tillfällighet och ett kul manus.
Ekborg ser inte den snåla budgeten - 250 000 kronor - som ett problem.
- Det viktigaste är alltid sammanhanget, och pengar är sekundärt så länge man har råd med mat till barnen. Men det är lite tid, så vi får se. Alla får väl jobba över.

Det är första gången som Tahrer jobbar med Ekborg.
- Men jag jobbade med Johan Gry för två år sedan med filmen "Min pappa gråter inte". Jag gör filmer som väcker tankar och känslor. Om gruppsykologi och hur människor påverkar varandra.
/ Patrick Ekstrand

---

HOPPJERKA SOM HITTAT HEM

Anders Ekborg är en tusenkonstnär. Eller en hoppjerka. Han har haft rätt underliga påhugg. På rätt udda platser. Men idag gör han som pappa Lars. Och som storebror Dan. Nu väljer han teatern och en karriär som skådespelare och sångare.

NÄR JAG TRÄFFAR ANDERS EKBORG på Operabaren ska han åka till Göteborg nästa dag och börja repetera huvudrollen i "Don Juan" på Stadsteatern.
- Det är jäkligt kul att göra en så...hemsk person, säger han och beställer in en lättöl till sin italienska oxstek - det är bilen som gäller hem till Nacka.
Han har ett så otroligt sätt att dupera omgivningen, och det är det som är utmaningen. Han är en så bra skådespelare att han till och med tror på det själv.

Egentligen skulle Anders fortsatt med Björn & Bennys succémusikal "Chess" i Malmö i höst. Men plötsligt fanns inga pengar längre. Så istället får han nöja sig med att Mikael Håfströms skräckthriller "Strandvaskaren" har premiär. Anders spelar en lärare på en internatskola, där eleverna utsätts för olika läskigheter, enligt känt amerikanskt mönster.
- Det är tråkigt att jag inte haft tid att göra mer film och TV, säger han. Men det är kul att vara med på ett hörn i alla fall. Och det är kul att jobba när det så enkelt som med Micke. Det är bara att gå dit och...vara.

Första egna CD:n

Men det projekt som upptar honom mest är hans dogmaskiva - faktiskt hans första egna CD under alla år.
- Dogma-idén går ut på att det ska vara äkta, inspelat samtidigt i en miljö... som den här kanske...
Han sveper ut med armen över sorlet, människorna och de vita dukarna i den jugendinredda baren.
- Skivan är en reaktion mot att det mesta som görs i musikvärlden idag är så fruktansvärt fabricerat. Det är folk som inte kan sjunga och sen sitter skickliga producenter och klipper ihop allting. Jag tror till och med branschen börjar tröttna på det.
- Det är därför program som "Så ska det låta" är så populära - i de programmen är det folk som kan sjunga! Och folk älskar att se det!
Anders har tänkt sig olika akustiska inspelningsmiljöer för varje låt på skivan.
- Jag kommer nog att göra en i gryningen i Gamla Stan, i en gränd eller ett trapphus och kanske på Centralen, ensam i Stora hallen. Och så ska jag göra Björn & Bennys "Stanna" från "Kristina från Duvemåla" vid Odensjön i Skåne, en gammal kratersjö som är helt magisk. Det är alltid helt stilla innanför de där gigantiska väggarna. Där vill jag spela in på natten, med facklor som brinner...

Glöder i ögonen

Det är inte utan att det glöder lite i de bruna ögonen ovanför den svarta skäggstubben också.
- Jag har pratat med Benny, och han har lovat att försöka hitta några låtar - då får jag en bra start. Sen har jag en gammal italiensk favorit, Riccardo Cocciante, som jag håller på att översätta. Han är megastor i Italien och Frankrike och slog igenom på 70-talet. Han har en väldigt speciell, hes röst som alla härmat och det är så otroligt mycket hjärta och smärta i de låtarna.
Hur mycket har Björn & Benny betytt i ditt liv?
- Otroligt mycket. Både konstnärligt och privat. När jag fick rollen som Karl-Oskar förändrades hela mitt liv. Jag hade varit på Dramaten i fem år och kände att det var dags att gå vidare. Då kom det här och världen blev så otroligt mycket större. Och så fick LIa och jag barn i samma veva...
Han skrattar.
I nästan fem år spelade Anders och Helen Sjöholm det jordnära utvandrar-paret Karl-Oskar och Kristina. De stod på scen så gott som oavbrutet över fyra timmar sex dar i veckan.
- Jag var nära utbrändhet två gånger, säger Anders. Men debatten hade inte kommit igång då, annars hade jag känt igen alla symptomen. När jag spelade i Göteborg började jag hallucinera på scenen. Grejer som stod stilla började flytta på sig. Det var hemskt. Jag åkte in på Epidemisjukhuset - trodde att jag fått nåt virus på hjärnan - men det var bara utbrändhet.

Tuff föreställning

Även känslomässigt var det en tuff föreställning. Helen Sjöholm har berättat i intervjuer om hur emotionellt utmattande det var att dö på scenen varje kväll. - Jag hade henne i mina armar - och hon dog ifrån mig varenda kväll. För ett par tre år sen gjorde vi en konsertturné och i slutlåten när hon dör - då kom alla känslorna tillbaka, de sitter autonomt i kroppen, och jag fick försöka hålla tillbaka tårarna...vi hade vår trygghet i varandra. För oss var det ingen vanlig föreställning. Det var det viktigaste som hänt.
Anders har alltid känt att konst handlar om liv och död. Man måste ta den på allvar om det ska vara nån mening.
- Pappa var alltid väldigt allvarlig och seriös kring sitt yrke, och det är det jag har vuxit upp med. Det här är ingen lek, och då har man väldigt svårt för folk som tycker det, och ändå kan jobba med det. Men det kanske är en blandning av avundsjuka och ambition...fast jag tror det är enda sättet att jobba. Jag är övertygad om att det är lättare än att gå och ljuga varje kväll. Då får man ingen respekt från publiken och i förlängningen inte från sig själv heller.
Det tror jag är en livsfarlig fälla.
Efter den tunga "Kristina" var det lätt att spela "Chess".
- Bara sångmässigt är det ju fyra- fem gånger mer i "Kristina", och "Chess" hade heller inte den episka tyngden...
Han ler plötsligt.
- Under de senaste åtta åren har jag spelat live för två miljoner människor -
man kan hålla på en hel livstid på Dramaten utan att komma upp i de siffrorna!

Inte självklart

Ändå var det långt ifrån självklart för Anders Ekborg att bli skådespelare.
Trots pappa Lars, legenden. Och trots storebror Dan som tidigt följde i pappas fotspår.
Anders var bara nio år när hans pappa dog.
- Jag upplevde det bara som att han försvann, säger han. Jag visste ju att han var sjuk...
Han minns inte mycket av sin pappa, mer än att det verkade som att han arbetade jämt. Även när han var hemma låste han in sig på sitt arbetsrum.
- Han var borta även när han var hemma, säger Anders.
När han var 16 år flyttade han till skånska Tollarp och jobbade i blomsteraffär i ett år, sen flyttade han till Portugal där hans styvfar ordnat ett jobb åt honom.
- Jag jobbade med växthus i ett år ungefär och var tillsammans med en engelsk tjej. Den tiden var jätteviktig för mig. Det var otroligt lärorikt att leva med en annan kultur så nära. Det var så få år efter revolutionen att det var som att leva i Sverige för 100 år sedan. Men vilket jordnära, härligt folk.
De var nyfikna, öppna och som det brukar stå i patetiska reseböcker, "de lyckligaste människor jag mött". Jag fick verkligen växa upp, lära mig språket, vara helt utlämnad och oskyddad på ett helt annat sätt än hemma i Sverige.
Under diktatorn Salazar var Portugal Europas fattigaste land.
- De jag jobbade med hade stampade jordgolv och en del hade inga dörrar till sina hus, säger Anders. Av de 13-14 anställda jag jobbade med fanns det en kvinna som kunde läsa och skriva...
Han skrattar.
- Mitt umgänge i Portugal har ju fått höra att jag spelat musikal med Björn
& Benny från ABBA och de fattar ingenting - han jobbade ju i växthus!
Namnet Ekborg sade ju inte dem någonting...det var nästan som ett annat liv därnere!

Resemontör och kassaskåpsflyttare

Efter Portugal började han jobba som resemontör för skuggningsautomatik
i växthus. Han träffade en kille från Hässleholm och reste runt i Sverige och Norge med honom i knappt två år innan det var dags för lumpen.
- Jag skulle aldrig orka gå på samma ställe eller samma jobb för länge, därför gillade jag monteringsgrejen. Vi var en till två veckor på ett ställe, byggde hela anläggningen från ax till limpa och sen drog vi vidare när det var klart. Det är som med teater, eller matlagning som jag älskar...

Efter lumpen började han jobba som flyttgubbe, bar flyglar och kassaskåp ("jag har lite sättningar i ryggen fortfarande") och ungefär samtidigt tog han mod till sig och var med som statist i en TV-film. Regissören försökte få statisterna att leva ut sina känslor, skrika rakt ut.
- Jag fick en otrolig kick! Ungefär som när man tar droger, kan jag tänka mig. Plötsligt var jag bara inne i en annan värld!
Ändå tog det sin tid innan han vågade söka scenskolan.

Bullrigare brorsa

- Det är klart att det gick många år innan jag började med det här, när jag inte visste riktigt - och det är möjligt att det fanns i bakgrunden hela tiden
att jag skulle bli skådespelare, men jag tror faktiskt inte det.
Han tittar upp.
- Sen fanns ju rädslan för att jag inte hade nån talang. Brorsan var mer bullrig och yvig - passade mer in på bilden av en skådespelare. Jag hade inte en aning. Jag hade ju inte spelat nån sorts teater nånsin. Och det är likadant när det gäller sången. Jag har aldrig gått några utbildningar, ingenting.
Men eftersom jag var skådespelare var jag tvungen att säga att jag är sång-utbildad, men det är jag inte alls. Jag är helt självlärd. Och på den nivån där jag jobbar nu kan det kännas lite märkligt ibland.
/ Christer Olsson

---

---